Hög mysfaktor, låg beröring

TAKING WOODSTOCK

Regi:Ang Lee

Medverkande: Imelda Staunton, Emile Hirsch och Paul Dano m fl.

Betyg: AT AT

Längd: 115 min

Regissören Ang Lee kastar sig mellan olika genrer: förbjuden westernkärlek, superhjältedrama, kung fu, familjedrama, western. Komedin lyser dock med sin frånvaro. Taking Woodstock är inte komedin vi väntat på, men nog står den sig avvikande lätt , för att vara en amerikansk produktion, signerad Lee. Med betoning på lätt. Att bygga en film runt Elliot Tiber, initiativtagaren till Woodstock-festivalen, och hans speciella leverne med föräldrarna, blir lite för oskarp.  Det är visserligen mysigt och charmigt, bra skådisar(Keli Garner, Demetri Martin m fl) musik (Love, Jefferson Airplane, Hendrix) och trovärdiga miljöer. Men vad vill Ang Lee säga bakom alla sjalar, frisyrer, utsvängda jeans och pannband?
Taking Woodstock blir i sina bästa ögonblick ett mysigt komplement till dokumentären Woodstock (1970) om den mytomspunna pop/rock festivalen, i sina sämre, bara en påkostad maskerad. Kort sagt, det är för lite konflikt och film, den här gången, Ang Lee. Bättre lycka nästa gång. TA