Bara så ni vet...
Såg den franska fängelsefilmen En profet igår och den har ju tokhyllats och det jag spontant kände var att man är så hjärntvättad med amerikansk film och dess dramaturgi och behov av hjältar och bad guys att man blir lite ställd när det kommer en t ex fransk film som i drygt 2 ½ timma går på i en rå och superrealistisk fängelsemiljö där det inte finns en sympatisk karaktär att suga sig fast vid eller där filmens story och dramaturgiska kurva är ganska fjärran den Hollywoodska.
Jag skulle nog inte säga att En Profet är en superspännande rulle, men den är fascinerande, den är kraftfull och man har svårt att slita blicken från det obevekliga och hårdföra klimatet som filmen visar upp.
Det är rått, blodigt, våldsamt, hemskt, klaustrofobiskt och ja, you name it, man blir ju, om inget annat, rätt så avskräckt från att göra nåt dumt så att man hamnar innanför murarna, om man säger så...
Men samtidigt förmedlar filmen, i all dess tuffhet och råhet, en känsla av hopp och frihet och att livet kan vara vackert och värt att leva. Många av filmens surrealistiska och drömska scener skapar ett andrum, en känsla av att huvudpersonen, Profeten (lysande spelad av Tahar Rahim) har en mjukare sida, att han är sårbar och bara gör exakt det han måste för att överleva. Förvandlingen som sker med honom framför ens ögon är enastående skildrad, från en småtjuv till en fullfjädrad brottsling, och det är bra gjort eftersom man inte vet ett skvatt om Profeten när filmen börjar. Ändå känner man sig engagerad i hans öde.
En profet kan vara den bästa fängelsefilm som gjorts. Samtidigt känns den så mycket mer än bara en fängelsefilm. Helt klart är det en mycket sevärd film som inte är lätt att ta till sig eller smälta, men ofta är det såna filmer som i längden växer och blir kvar länge hos en.
GS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar