Bästa fotbollsfilmen på år och dagar

THE DAMNED UNITED
Regi: Tom Hooper
Medverkande: Michael Sheen, Colm Meaney, Timothy Spall och Jim Broadbent.
Speltid: 1 h 34 min
Betyg: AT AT AT

"Under mig kan de kanske få uppleva hur det är att vara en lycklig familj", hoppas nyblivne Leeds-tränaren  Brian Clough (spelad av en imponerande  Michael Sheen) i en tv-intervju. Året är 1974, Clough ersätter ärkerivalen /succétränaren Don Revie (spelas av Colm Meaney känd från bland annat The Snapper), en fadersgestalt som gjort Leeds till regerande ligamästare och Englands topplag.

Clough kommer från konkurrenten Derby, som han fört upp från division 2 till högsta divisionen tillsammans med tränarkollegan Peter Taylor. Clough skall nu stå på egna ben, som manager för "jätten" Leeds. Han kritiserar dock i samma tv-intervju sin nye arbetsgivare Leeds FC för olyckliga spelare, för att ha fuskat till sig titlar och inte spelat vacker fotboll.
 Indirekt är det en brutal sågning av lagets forne tränare, Don Revie.

Men Brian Clough får allt annat än det han önskar sig. Han får endast 44 dagar i Leeds. Och sällan har glappet varit så stort mellan vision och verklighet som i fallet Brian Clough i filmen Dammed united.
Redan vid första träningen skär det sig mellan spelarna och Clough. Och topplaget Leeds gör sina sämsta säsong på mycket länge.

Filmen bygger på David Peaces hyllade roman, utan att ha läst boken, så förstår jag av DVD:ns extramaterial att producenten (Andy Harries) och regissören (Tom Hooper) har valt att följa bokens växlingar mellan olika tidsperioder, från Brian Clough tid i Derby och den alltmer plågsamma vistelsen i Leeds.

Till en början känns växlingarna bara röriga, men vid en andra anblick, är just det dramaturgiska greppet, filmens främsta tillgång. Det ger tempo, och håller publikens intresse vid liv, eftersom vi får inte svaren färdigserverade.

Jag borde älska Dammed United, eftersom det är förmodligen den bästa fotbollsfilmen på år och dagar. 
Filmen firar triumfer i god tidskänsla, i kläder, scenografi, musik och färger och stundtals kan man nästan känna doften av nyklippt gräs på Elland road eller höra aukustiken i korridoren längs med omklädningsrummen. Manuset  är intellligent, och vi slipper dras med mängder av schabloner som så ofta genomsyrar sportfilmer, Dammed united har befriande ringa fiktivt filmade fotbollsscener. Istället visas det betydigt mera arkivbilder/scener.  Det här är  total skildring av fotbollens politik, maktspelet mellan klubbstyrelse och lagledning, och dessutom om något så ovanligt i filmsportsammanhang om misslyckande, besatthet och rädsla för att förlora.

Jag  har inte upplevt Leeds resa under 60 och 70-talet, men har bevittnat andra lag gjort dylik djupdykning, vilket alltid har  fascinerat mig. (1995 vann Blackburn Rovers, Premiership, fyra år senare åkte laget ur serien.)

Varför skriker jag inte inombords av extas av Dammed united?
Förmodligen handlar det om att mitt kära Liverpool FC gör sin sämsta säsong på 10 år...

 TA