Ett brittiskt flygplan kraschar på tyskt territorium. Nazisterna tillfångatar en amerikansk general. En specialstyrka av brittiska agenter, ledda under agenten John Smith (Richard Burton) skickas för att frita generalen. Det sägs att generalen sitter inne med värdefull information om en avgörande operation. Britterna befarar att tyskarna kommer få honom och "prata"....
Nazisternas högkvarter är ett jättelikt slott eller fort beläget över höga berg. Via linbanor transporteras man upp till byggnaden. I Smiths manskap avlider en agent. Löjtnant och amerikanen Schaffer (Clint Eastwood) misstänker att uppdraget har en dold agenda...

Det är ett antal gånger jag har sett Brian G Huttons Örnnästet (1969) , men inte förrän den här gången gick det upp för mig själva "hemligheten". Och jag ska givetvis inte avslöja den för er som inte sett filmen.

Författaren Alistair MacClean skrev filmmanuset och tillika romanen. Han kontaktades av producenten Elliot Kastner och Richard Burton. Burtons styvson drev igång filmprojektet. Han skall ha önskat se sin styvpappa medverka i ett hederligt gammaldags matiné actionäventyr. Och på den vägen är det....
Lee Marvin var först tillfrågad om rollen som Schaffer, men han tackade nej. Han hade ju blivit stjärna genom krigsfilmen , 12 fördömda män (1967), men som han hatade. Han ville inte göra ytterligare en sådan film. Rollen gick till Clint Eastwood.
(www.imdb.com)

Filmen är inspelad i undersköna Saltzberg i Österrike. Och miljön har en central plats i filmen. Det blir lika exotiskt som i valfri Bond-film. Mijlön/platsen bygger ju hela filmen på och kretsar kring slottet. Hur skall Smiths mannar tar sig dit? Och hur tar man sig in och framförallt ut därifrån levande?

Quentin Tarantino måste ha älskat den här filmen. Troligtvis hade aldrig  Inglorious basterds (2009) blivit till utan en film som Örnnästet. Den gjordes 15 år efter krigsslutet, då var ännu inte historien färdig (sönder) berättad. Det var kallt krig och världen hade inte glömt nazisterna. Dem skulle inte bara vara utan alltid förbli underhållningsfilmens favoritskurkar (Jakten på den försvunna skatten). Dem var det stora hotet, men också Hollywood gjorde filmer i kalla krigets anda. Och det rådde inte en tvekan vem som var ondskan respektive goda. Idag är tiderna annorlunda. Visst görs filmer från Drömfabriken om terrorist-hot och terrorattacker, men mestadels bakas dem in i Superhjältar-filmer.

I Tarantinos film lyste ju Christoph Waltz som galen, charmerande men farlig nazist. I Örnnästet ser vi  Derren Nesbitt göra något liknande i rollen som Gestapo-officern Von Hopen. Han är ju väldigt angelägen om att vinna Maria Schrenks (Mary Ure) uppmärksamhet.

Växte upp med den här filmen, älskade den som liten pojke och älskar den fortfarande som vuxen. Ron Goodwins musik är verkligen kraftfull och ger filmen tyngd och karaktär , och Eastwood var under en perioden "too cool for school". Det är lustigt att Richard Burton kallar honom för "punk" i en scen. Ja, ni fattar, om ni tänker på vad som skulle komma senare i och med Dirty Harry-filmerna och en av Eastwoods standard fraser....

Jag tycker mig också kunna se hur filmen är gjord i 60-tals och tidigt 70-tals anda. Titta på skådisarna frisyrer till exempel. Clint Eastwood bär ju en slags nyvaken, sömnig kalufs.... Och skulle inte Mary Ure och Ingrid Pitt kunna spatsera runt Picadilly Circus under glada Swingin´ London eran? Dem är ju så fina. TA