Guldbagge-galan var oväntat underhållande eller så var undertecknad möjligen sällsynt lättroad.

Värdinnan Petra Mede har den där komiska tajmingen som spektaklet kräver. Inför galan var det en del synpunkter om "Den Stora Missen", att juryn helt hade negligerat den mycket gripande Tusen bitar dokumentären. Filmen var inte ens nominerad.
Gud vet bara vad som pågick i juryns huvud.
Och Gud vet bara hur mycket missen påverkade juryns beslut i övrigt. Kanske efter all anmärkning inte minst i media fick juryn att kompensera i andra beslut. Ja, bara gud vet.

Men galan bjöd på en stor överraskning. Saga Becker vann för Bästa kvinnliga huvudroll för insatsen i Ester martin Bergmarks Någonting måste gå sönder. Det gladde mig tusenfalt.

Håller helt med Svds Karoline Eriksson som skrev mycket träffande om galan (Svd Kultur s.19 27 januari 2015 "Sex tunga baggar till Turist"), visst var det ett tron-skifte vi såg. Roy Andersson fick se sig besegrad av sin yngre kollega, Ruben Östlund. Hans Turism tog smått storslam, och fick med sig dem tunga priserna ( tex Bästa film) och det var alldeles i sin ordning.

Det var också högtidligt och visst fanns det glamour och glans på Cirkus , denna sena januari-kväll. Lekte man med tanken att det var lite Hollywood över tillställningen, och lekte man och se vem som kunde vara den svenska motsvarigheten till ikoner i Drömfabriken, då var det ganska kul, faktiskt.

Peter Andersson, en av det här landets främsta aktörer, såg mäktig ut i den sittande publiken. Han utstrålade en sorts aura, nära Jack Nicholson.

Och så har vi ju världens vackraste kvinna - Ruth Fernandez Vega , förstås. Hon vann (var nominerad för bästa kvinnliga biroll för Gentlemen) tyvärr inget , men hon fick en del teve-bilder och hon satt bredvid David Dencik.

Det var också utomordentligt att bevittna eleganten Sverrir Gudnason vinna för Bästa manliga huvudroll för rollen i filmen Flugparken. Och visst var det hans kväll. Petra Medes ständiga "öga" för honom. Hans charmiga trapetsdans med henne till Endless love. Och mitt hjärta smälte lite-grann när hans döttrar äntrade scenen och gav en direkt kärleksförklaring till fadern....

Men visst kändes det lite märkligt och se stjärnorna (Fernandez Vega, Gudnason och Simon j Berger) från tidernas bästa svenska tv-serie Upp till kamp (2007), sitta tämligen långt ifrån varandra. Det är klart, dem har nu "vuxit upp" och blivit sina egna stjärnor och gått sina egna vägar....
Man måste vänja sig med den tanken och den realiteten.
Till sist, stort och se Liv Ullman belönas.
TA