Stockholm har blivit kallt

Stockholm stories är baserad fritt på en novellsamling skriven av Jonas Karlsson. Han har också en roll i filmatiseringen, han spelar Tomas, en färglös och fyrkantig politisk tjänsteman. Han slänger ut flickvännen, Anna (Julia Ragnarsson) som är syster till en ung författare (Martin Wallström). Författaren lever i skuggan av sin far som var en "stor författare". Han försöker få bokförläggare och erkända författare att läsa hans texter. Han har en idé om språket ljus och om hur människor hindras att se varandra. Det skulle krävas ett strömavbrott för att människor skulle vakna upp och se varandra.

Vi ser en medelålders-kvinna (Cecilia Frode) som arbetar på en reklambyrå. Hon nekas att adoptera barn. Hon hamnar i en fejd om en konfektionskorg med en välbekant stå upp komiker (Gustaf Hammarsten). I en lotteritävling uppstår konflikten. Hon vägrar att se sig som förlorare och söker upp honom. Hon kräver att han ersätter henne med en korg.

En förtryckt stammande rikemans-son (Filip berg) drömmer om Kina och Shanghai. När han talar kinesiska så stammar han inte. Han skapar dataspel. Men hans far trycker ner honom och behandlar honom illa. Han träffar sin gamla skolkärlek, Anna, som är i nöd och han lånar henne en stor summa pengar till en lägenhet...

Andra har jämfört filmen med t ex Short Cuts (1994), och likheter finns ju, inte minst med parallellhistorierna som korsar sina vägar före filmens slut. Men Stockholm är inte Los Angeles. Och Jonas Karlsson, med all respekt är ingen Raymond Carver. Han kanske kan bli, men än så länge saknar jag mer finess, humor och känsla i historierna. Och jag finner filmen brista en del i originalitet, vi har sett liknande scener och karaktärer förut. Enda skillnaderna är att Stocholm stories visar en stad i ständig kyla. Människorna i filmen är svåra att tycka om. Efter 40 minuter tänker man på annat än själva filmen. Och bättre Stockholmsskildringar har vi ju sett också, att inte förglömma Johan Klings Darling (2007). Stockholm stories är hantverksmässigt habil, men trist och känns sökt. Ser även en del logiska luckor och trovärdighetsproblem.

Saknar annat klassperspektiv än dem vi ser i filmen. Det är politiker, reklamfolk, författare etc. Men var är arbetar och underklassen? Var är t ex invandrarna? Homosexuella? Handikappade? Hemlösa? Dem bor ju i Stockholm också.

Man blir varse om att mycket har inte hänt sedan Tic tac (1997) i svensk film. Å andra sidan pekar det på motsatsen. Ruben Östlund och Anna Odells filmer är goda exempel på Svenska filmundret. Stockholm stories är så väldigt blek i jämförelse. Bäst i filmen är Nathan Larsons fina filmmusik som förtjänar bättre. Julia Ragnarsson visar också varför hon är en stjärna på uppgång. TA