Det borde egentligen inte vara möjligt att göra en film som Steven Knights Locke (2013). En berättelse som bara utspelar sig på motorvägen M6 i England, i en bil med en förare i telefon. Men man kan inte ha mer fel.
Locke är en smärre unik och högst egensinnig sensation.
Ivan Locke (Tom Hardy) har barn och fru, och ett arbete som konstruktionsansvarig för en av Europas största byggnader. Om ett dygn går projektet in i en ny fas. Mycket måste klaffa, och vägar måste stängas av. Men Locke har inte kontroll längre över varken jobbet, familjen och sitt eget livsöde... En händelse han var med om för 7 månader sedan har försatt honom i väldigt prekär situation som kan förändra allt....

Som åskådare tappar man luften när man ser den här filmen. Så intensiv, så suggestiv och samtidigt glödande...Och man blir inte riktigt klok över hur det är möjligt, med så begränsade miljöer, en skådespelare och en rad telefonsamtal kan väcka sådant engagemang. Men det är mycket känsla och intelligens i det här, stämningsbidragande musik och det är alltid något särskilt med bilkörning på film. I resan, i rörelsen, i avresan och mot färdens mål. Och i resan finns ju också flykten från någonting eller som Locke själv säger och tänker: han flyr inte, han kör mot en plats för att rätta till ett misstag....

I filmen frågar sig han även en intressant filosofiska fråga; Om man tycker synd om en människa, vad är det då som är så dåligt och fel, om man får hen att må lite bättre? Finns det något som är dåligt eller handlingar som är direkt dåliga, i det här fallet?  Det gör nog det. Om man hjälper en annan människa på andras bekostnad, då blir det ju svårt och försvara och ens lura sig själv....


Till sist, Tom Hardy (spelade skurken i Batman-filmen Dark night rises) är fantastisk med sin säregna röst (påminner en del om Richard Harris, minns ni honom?) och hans breda register. Han är Locke in i bara benmärgen. Här finns inget tecken på överspel. Han kan bli en av de allra största.
TA