Många liksom mig har ett visst speciellt förhållande till Steven Spielberg. Hans 70 och 80-tals filmer har man vuxit upp med och på många sätt har dem format en och i den mening ; vad filmunderhållning kan vara och nästan borde vara. Filmäventyr långa resor bortifrån en mörk och grådaskig januari-kväll bland tunnelbana ljud och slentrianmässig vardagslunk som andas tristess och ekorrhjul.

Tittar man tillbaka i ens filmliv så har Spielberg stått för kickarna och är många gånger anledningen till att man lagt ner så mycket tid och kärlek till Filmens magi. Spielberg har väckt starka känslor i en, vet inte hur många gånger man gråtit till E.T (1982), hur många gånger man sett Indy-filmerna och verkligen levt sig in i hans arkeologiska upptäckter. Och sen har ju Hajen (1975) förstås skrämt och skrämmer mig fortfarande. Ingen film man ser före badsäsongen, direkt.

På senare år ser jag ju lite mer Hajen än "bara en underhållande och välgjord skräckfilm". Det finns en fin skildring av familjen Brody, en underbar betraktelse av ett maktspel mellan en trio väldigt omaka herrar på båtjakt efter att fånga och döda odjuret. Och historien om hur samhället agerar och ser på det bestialiska som händer. Man kallar det "olyckor" och vad är kommunen Amity utan sin turism? Självklart kan man inte stänga av badstränderna för några "enstaka olyckor" resonerar cyniska borgmästare och politiker, till inte minst polisen Martin Brodys (Roy Scheider) stora besvikelse och förskräckelse.

Spielberg har skapat världar och magi som man fullständigt knockats över och bara velat haft mer av. Han har skapat glädjelika filmiska droger....
Jurassic Park (1993) var hans, enligt mig, riktiga stora och sista äventyr, där han visar gammal form. Banbrytande när den kom i dess effekter/teknologi och minst sagt spektakulärt. Självklart kan man inte kräva att regissörer och filmmakare ska ständigt upprepa sig och göra om liknande filmer och aldrig vilja förändras och utvecklas. Regissörer liksom människan Spielberg förändras och han har som få andra velat göra historiska filmer samtidigt som han vill vara killen som lätt och leker ur sig historier/sagor som alla vill höra eller se. .... Men tiden kommer även i kapp en sådan som Spielberg. Idag finns det andra (Michael Bay, Peter Jackson, Christopher Nolan, M Knight Shyamalan m fl) som gör liknande filmer som Spielberg en gång gjorde och kanske gör dem det till och med  bättre än läromästaren och idolen själv?

Har Spielberg har tappat på senaste åren? Bleknat? Vad är det som har försvunnit? Varför finner jag inte berättarglädjen, energin, den självklara lekfullheten och finessen som präglade t ex Indiana Jones-filmerna i hans senare filmer? Spielberg är mångsidig och han har gjort charmiga bagateller (Catch me if you can från 2002) och tunga politiska historiska filmer, ofta i krigsmiljö (Rädda menige ryan från 1998). Hans historiska patos har handlat om att han vill visa sig mer seriös och få ett seriöst erkännande som filmmakare. Det fick han också med Oscars-vinnaren Schindler´s list (1993) om förintelsen. Ett filmprojekt som han länge kämpade med, och betvivlade över om han var förmögen att klara av.

Hans 00-tal har varit blandat med historiska filmer (Munchen, Lincoln) och block-busters (Tintin). I hans nyinspelning på Världarnas krig (2005, har tidigare gjorts 1953) läser jag in Spielberg referenser som kanske inte finns annat i mitt eget huvud. För jag önskar se det, för jag så gärna vill se det.

Det handlar väl om att jag innerligt hoppas att få återuppleva något jag förlorat. Idag kan jag bara tala om barndomens stora och starka filmupplevelser som t e x med Närkontakt av tredje graden (1977) eller E. T. Men minns jag verkligen hur filmerna skakade om mig, hur det verkligen kändes?  Förnuftet vet ju att den tiden kommer aldrig igen. Rationaliteten säger det också. Men hjärtat och känslorna tar över och styr mitt tänkande. Tänk om.

I Världarnas krig tänker jag en del på Närkontakt av tredje graden , just den där lite märkliga känslan och hur Spielberg skickligt iscensätter att något är i sin oordning och VAD ÄR DET SOM EGENTLIGEN HÄNDER?  Och visst finns det en scen som är snarlik scenen från Jurassic Park (1993) då dinosaurierna jagar barnen inne i någon köksliknande miljö. Här i Världarnas krig är det ju dödliga rymdmaskiner med ormliknande halsar som letar människor på en begränsad fysisk yta, i något källarliknade utrymme.

Det finns också den personliga Spielberg i den här filmen. Om Hook (1991) präglades av Spielbergs fader och föräldraskap och farväl till barndomen och barnsligheten. Och framförallt om hur Han tappat sitt barnasinne och glömt vem han egentligen är (Peter Pan) så har Världarnas krig en scen som visar lite vad regissören befinner sig nu eller befann sig då (2005)...

Huvudrollsinnehavaren Ray Ferrier (Tom Cruise) försöker hålla tillbaka och förhindra sin son Robbie springa ifatt soldaterna. Han vill strida med dem, bli självständig, bli vuxen, frigöra sig från familj och inte minst fadern. Pappa Ray försöker hålla om honom och be honom stanna kvar. Han älskar honom. Han vill inte mista honom.
Och detta vittnar om en regissör som själv ser sin barn växa upp och gå mot vuxenlivet och säg den förälder som inte haft svårt att släppa greppet om sina barn?

I filmen läser jag också in 11:e september attackerna. Det är aldrig uttalat, men det finns där. Det blir extra tydligt när vi möter Tim Robbins krigshetsare. "En överraskande attack fällde världens mäktigaste nation" säger han mer en än gång.... Och i början på filmen när Ray och barnen flyr i bilen ifrån rymdmaskinernas dödliga strålar, undrar sonen Robbie vad det är för något. Är det terrorister, pappa? frågar han gång på gång. Men pappa har inget svar. Han vet knappt själv vad det är frågan om. Det han vet är att världen , ja den världen han känner till och tror sig känna igen är på väg att gå under....

Det sägs att när HG Wells science fiction roman Världarnas krig (1898) sändes i amerikansk radio i radiopjäs-format , i regi av självaste Orson Welles , i slutet av 30-talet väckte den enorma känslor bland lyssnarna. Det sägs att folk trodde att pjäsen inte var någon pjäs, utan verkliga händelser som skedde runt omkring.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Världarnas_krig

Idag kan vi skratta åt deras reaktioner. Men då ser vi bara på dåtidens människors upplevelser utifrån vår samtid , inte deras samtid.
Med den bakgrunden i tankarna när man ser Spielbergs film , blir jag lite vemodig. Hans film är spektakulär givetvis, extremt välgjord och snygg och GIGANTISK. Men det till trots, så vet jag att den här filmen, kommer vi inte prata om 40 år. Det är bara underhållande tidsfördriv, kul för stunden, ingen film som du bär med dig och återvänder till och ens tänker på vid lediga ögonblick. Och det är väl kanske inte meningen å andra sidan....

Filmen har en oerhört strong inledning och de första 40 minuterna lovar gott och är klassiskt Spielberg. Visst har vi sett den där bortkomne fadern förut, misslyckad och högst tvivelaktig förut, som mot alla odds kämpar för familjen? En schablon må man tycka. En klassisk och kanske uttjatad filmfigur. Men i Tom Cruises skepnad som den hårt arbetande kran-lyftaren Ray Ferrier är det oemotståndligt. Och scenen när han och sonen kastar baseboll mellan varandra och vi känner vreden och bestörtningen över förälderns svek. Ja, den är svidande bra! Ironiskt nog så uppskattar jag scenerna och skildringen av faderns och han "bortglömda barn" mest och mer än själva överlevnadskampen mot maskinerna. Även om Världarnas krig inte har liknande anspråk , så i min värld är det lika mycket en film om Kärnfamiljens överlevnad som en film om kampen för mänsklighetens överlevnad mot Dödliga (överjordiska) krafter.  

Efter filmens 40 minuter upphör dock min fantasi och inlevelse. Var tog min fantasi vägen? Var gömmer sig min barnsliga sida? Det är det som gör skillnad, det är det som avgör om man gillar och får ut något av filmen Världarnas krig. Att beskylla Spielberg för att han "vuxit upp" och saknar finess och berättarglädje är knappast relevant här. Angeläget i frågan är dock min egen lekfullhet. Världarnas krig blir vad du själv gör den till. TA