16-åriga Ginger (Elle Fanning från Somewhere) och Rosa är bästisar i det tidiga Londons 60-tal.  Deras vänskap är stark och ingenting skall komma i vägen för dem. De är nyfikna, äventyrslystna och de har revolten i sig. Ungdomskulturen grönskar. Men kalla kriget lägger sig som ett svart moln över världen. Ginger räds för kärnvapenhot och engagerar sig politiskt. Hon marscherar och går på möten. Medan Rosa väljer att leta Evig kärlek. När hon blir förälskad och börjar en förbindelse med Gingers anarkistiska far, Roland (Alessandro Nivola) smulas deras vänskap successivt sönder....

Orlando (1992)-regissören Sally Potters film Ginger och Rosa (2012) är medryckande och som regissören själv velat; allmängiltig, tilltalande och mer tillgänglig för en bredare publik än hennes tidigare alster. Hon har sneglat tillbaka på sin egen uppväxt och filmen har klara självbiografiska drag. Även hon växte upp i Londons tidiga 60-tal , en tid präglad av Kuba-krisen, Kalla kriget och en rädsla för atomvapen och kärnvapenkrig. Det är en poetisk lagd skildring , inspirerande och fylld med insikt om att ska du ändra världen , eller ens vill få till en förändring, bör du börja med dig själv.

Skimrande skådis-insatser , och Elle Fanning lyser allra klarast. Hon har verkligen framtiden för sig och det är hisnande fakta och begrunda, att hon var ju bara 13 år när hon gjorde den här filmen och skulle spela 16, 17 år. Hon gör det minst sagt övertygande. Och vilken karisma och utstrålning hon har, den flickan! Hon ger en fullständigt elektrisk prestation... Tydligen har hon spelat i film och teater sedan 2 års ålder, vilket kanske förklarar en del.

 I filmen ser vi mestadels amerikanska skådespelare, och i intervjuer (http://blogs.indiewire.com/womenandhollywood/tiff-interview-with-sally-potter-writer-and-director-of-ginger-and-rosa) (http://www.timeout.com/london/film/sally-potter-interview)

har Sally Potter förklarat att när man väljer ensemblen till filmer, så handlar det inte om nationaliteten, utan vem eller vilka som stämmer bäst överens med karaktärerna etc. Förutom Elle Fanning ser vi Jane Campions (Pianot) styvdotter i rollen som Rosa, Alice Englert, Anette Bening (American Beauty, Open range), Alessandro Nivola (Laurel Canyon), Christina Hendricks (Mad men), Oliver Platt (Dödlig puls, De tre musketörerna) och Timothy Spall (han utgör sig vara undantaget, britt som han är och för övrigt aktuell i Mike leighs Mr Turner).

Ginger och Rosa får en och häpna igen , över hur bra film som fortfarande görs och befäster varför vi aldrig slutar tröttna på filmkonsten. Här finns en själfull historia som kryper friktionsfritt in i kroppen på dig. Vem har inte haft en bästis och skrikit tillsammans efter Världen? Vem har inte svurit varandras lojalitet in i det sista och blivit sviken? Man står ju verkligen och faller med en person....Kärlek och hat ligger nära till hands. Och varken före eller efter den här tiden finner du en människa som du investerar så mycket drömmar, hopp och känslor i.

Sally Potter fångar också mästerligt den grumliga, röriga tiden mellan barn/ungdom och ung vuxen. Det betonas särskilt när vi möter en vuxen värld i filmen som inte är färdig med sig själv och sin egen utveckling. Gingers mor (spelad av Christina Hendricks) är en misslyckad konstnär som inte har kvar någon färg i penseln. Livets bitterhet och sorg står i vägen för konstnärlig kreativitet, frihet rollen som kärleksfull mor.

 Och hennes ex och Gingers far Roland är en oberäknelig make/far samt notorisk kvinnotjusare och Idealist. Det är intressant och se Gingers relation till både sin mor och far. Modern visar ju vad Ginger inte vill tro på eller själv bli. Hon vill ju tro på livet, och hon vill ju skapa en värld där man kan leva. Atombomben blir även en metafor för Rädsla och Uppgivenhet. Ginger vill hitta hopp om Livet. Och hon vill låta sig övertygas om att det finns möjlighet till förändring. Även om priset må vara högt. Hennes far må vara en skitstövel på många sätt, men i honom finns det även värme och en far som vill uppmuntra sin dotter till att vara kritisk och aldrig hålla sig till regler och lyda. Ironiskt så lär hon sig det genom att revoltera mot sin far.
Det är en film med stora känslor och psykologi och mångsidiga porträtt,  och det var helt logiskt att filmen visades på Bergman-veckan 2013. Ja, Ingemar hade nog gillat den här filmen, onekligen hade han gjort det. TA