I en amerikansk mindre stad spricker vardagen för flera människor när Tragedin slår ner. En omtyckt skolbusschaufför tappar fokus för några sekunder under hennes dagliga arbete och slutrutiner. En fågel pockar på hennes uppmärksamhet när hon skall genomsöka skolbussen för dagen....
Det visar sig att lilla pojken Owen blir kvar i bussen. Han hittas av skolbusschauffören närliggande morgon. Owen är alldeles sönderfrusen och blå. Och hela världen rasar samman inte minst för skolbusschauffören själv och hennes familj....
Någonstans märks det att det är en Erika Wasserman produktion (Man tänker sitt och Avalon); avskalat, lågmält och poetiskt. Det gör ont och bevittna den här historien. Mina tankar går till människor jag hört om , och vissa har jag till och med mött under livet. Människor som råkat illa ut, människor som aldrig kommer tillbaka i livet. Människor som kämpar men där tillvaron aldrig vänder och aldrig lyfter.
De slås av motgångar och var finns hoppet någonstans? Men framförallt ställer man sig frågan om rättvisa. Hur kommer det sig att många i världen bara tycks flyta omkring och andra bara hamnar i svårigheter efter svårigheter?
Det mest jobbiga i det här är att vi kommer aldrig få något svar eller kanske inga svar alls. Och det smärtar mig allra mest. Det kanske inte ens går och förklara. Det bara händer. Utan någon anledning eller så.
Lance Edmands (har både skrivit och regisserat filmen. Tidigare har han gjort Broken flowers från 2005 med Bill Murray) Bluebird är verkligen en film du bör se. Det är enormt drabbande från första stund till den sista. Det var länge sedan jag såg en film som berörde mig på djupet som denna.
Det är hemskt svårt att hålla ifrån tårarna. Man kämpar, men till slut är det bara att kapitulera. Jody Lee Lipes bildberättande är magnifikt. Det vimlar med visuell kreativitet och liv. Se bara scenen då skolbusschaufförens dotter kysser sin pojkvän nära tågspåret och tåg visslar förbi. Det är ett konstverk. Det är scener vi har sett hundra gånger förut, men inte på det här viset. Och se bara scenen skolbusschauffören blickar ut tomt genom fönstret och möter julgransbelysningens strålar eller är det trafikljus som speglar sig i hennes ansikte?
Danny Bensi och Saunder Jurriaans musik är direkt ödesmättad och högtidlig. Här finns det styrka och vemod och det går inte och värja sig emot. Och varför ska man?
Skådespelarna är också superba! Vem skall man börja med? Givetvis Amy Morton (har en liten roll i Up in the air) i huvudrollen som den olycksdrabbade skolbusschauffören. Alldeles lysande, och en aktris som jobbar med små medel...Fenomenal....
Mad men-stjärnan John Slattery visar att det finns ett liv utanför tv-serien. Han lyckas övertyga här som skolbusschaufförens make som arbetar som skogsarbetare. Han är en skicklig skådespelare, så självklar i allt han gör och det ser så enkelt ut. Men som vi alla vet, det enkla är ofta det mest komplicerade.
Ett av senaste årens nya manliga stjärnskott heter Adam Driver. Han har vi sett i tv-serien Girls (2012-2015) och i Francis Ha (2012). Han kommer ju också vara med i nya Star Wars. I Bluebird har han en mindre biroll som älskare till mamman till den borttappade pojken i skolbussen. Han lämnar kanske inga större avtryck hos mig.
Desto mer gör Emily Meade.
Hon spelar dottern till skolbusschauffören och skogsarbetaren. Hon är 17 år, går på high school, jobbar extra på stans stora livsmedelsaffär. På fritiden spelar hon blåsinstrument och ibland träffar hon pojkvännen och dricker likör.
Hon påminner lite om en ung Sherilyn fenn (Audrey i Twin Peaks). Väldig närvaro och klassisk skönhet. Skulle inte förvåna mig ett dyft om hon om någon tid framöver syns i allt mer större produktioner....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar