Fotografen Joannas (Katharine Ross) familj lämnar New York för lugnare tillvaro i förorten Stepford. Det dröjer inte länge förrän hon blir misstänksam. Hennes man förändras, dricker, gråter och ägnar betydande tid i områdets exklusiva Herrklubb.
Men det som gör Joanna mest fundersam är grannarnas hemmafruar. Dem är alldeles blanka, tomma i blicken, viljelösa, bara fokuserad på att vara prydliga, sköta hemmet och ha ett skinande rent kök och ta hand om barnen. Männen ska ständigt tillfredställas.
Joanna lär känna Bobby (Paula Prentiss). De börjar undersöka om det döljer sig en konspiration, en större hemlighet bakom grannfruarnas robotliknande beteende...

Skall erkännas att jag föll pladask för Katharine Ross i Butch Cassidy and Sundance kid (1969) och drömt många gånger om och få byta plats med Paul Newman och få den där cykelturen med henne. Hon påminner lite om Ali McCraw,  tillika rådjursögon, bedårande vacker men också fylld av integritet och skinn på näsan. Ross är också i Stepford wives (1975) helt rätt i rollen. Hon känns väldigt levande, och personifierar verkligen rädslan för att bli som "dom andra", men också styrkan att stå för något eget, kämpa för sina egna intressen och följa sin egen väg.

Ira Levin

Bryan Forbes film bygger på Ira Levins roman , författaren vars böcker  som t ex Rosemarys baby (1968), En kyss före döden (1991) och Sliver (1993) blivit filmer. Det är en högintressant historia som känns faktiskt sorgligt nog, lite dagsaktuell som satir och direkt samhällskritik. Det är ju om en vässad skildring om könsroller och normer. Kvinnor som flyttar till villaförort, fastnar i "fällan"; ta hand om hemmet, barnen och ge upp sina egna intressen. Hennes liv kretsar kring städning, matlagning och barnpassning.  Mannen jobbar, när han är hemma, kopplar han av med öl eller whisky , om han ens är hemma. Han kan lika gärna vara med "grabbarna"...

Det finns en scen som påvisar lite om hur Joannas man Walter (Peter  Masterson) är direkt bortkopplad att ta hand om barnen. Det är helg. Joanna har fått inspiration och sliter med sina foton i mörker-rummet. Paret tar hand om Bobbys barn den här helgen. Huset är fullt med barn. Walter står handfallen, och ropar lite smått panikslaget; Vad gör jag? Hur tar jag hand om barnen? Hur underhåller jag dem?
Joanna svarar med en fråga, hur tror du jag gör 7 dagar i veckan? Det slutar med att hon ber honom sjunga allsång med barnen. Han styrker sig över pannan, suckar och få ur sig "Herregud"....

En annan scen bör också uppmärksammas. Joanna försöker sälja sina foton eller få galleristen i storstaden att fastna för henne "konst". Han frågar henne vad hon vill egentligen med sitt skapande. Hon tvekar först, men sedan avlossar hon svaret: "Ihågkommen. Jag vill bli ihågkommen."
Galleristen avdramatiserar det hela med repliken: "Det vill vi alla".

Katharine Ross och Bryan Forbes mellan tagningar på inspelningen av Stepford wives. 

Men det säger något om Ira Levin författarskap; och är det något han kommer blir ihågkommen för är det just Stepford wives (hans bok publicerades 1972) . När filmer/böcker vars titlar eller formuleringar lever vidare och blir en del av folkets språk eller vardagsuttryck då vet man att Någon gjort avtryck med sin konst.


En "Stepford fru" är i samma klass som att mynta "Måndag hela veckan" eller "Moment 22".... Vi vet vad som menas när vi hör ordet, och vi kan se det hela framför oss när vi använder termen eller begreppet....Och så föds moderna klassiker... Det lever vidare efter filmen boken, tar sin i språket och osv....

 Stepford wives var Mary Stuart Mastersons (Öga mot öga, Some kind of wonderful, Stekta gröna tomater) filmdebut , hon var då 10 år och spelade mot sin verkliga far , nämligen Peter Masterson.

Enligt regissören Forbes tackade Diane Keaton nej till rollen som Joanna , enligt råd från hennes dåvarande terapeut.
Brian De Palma var på väg att få regissera filmen, men förhandlingar rann ut i sanden.
 Filmen spelades in på nytt, 2004, av Frank Oz med Nicole Kidman i huvudrollen. (www.imdb.com)
TA