Johan Falk (Jakob Eklund) och hans kollegor jagar tunga estniska narkotikahandlare i Göteborg. En av Falks bästa infiltratörer Frank (Joel Kinnaman) är nära en uppgörelse och ett möte med den efterspanade Mr K. Det riskfyllda arbetet försvåras avsevärt när Frank styrs av hämndbegär för den attack hans flickvän (Ruth Vega Fernandez) utsattes för av estnisk maffia....

National target (2009) är den första Johan Falk-filmen jag ser efter den första och lyckade filmen Noll tolerans (1999). Noll tolerans var ju innan Falk blev en film serie (likt Wallander eller Beck) och ett varumärke. Den räknades då som ovanligt spännande och med svensk mått mätt, hade den inte helt tokiga actionscener. Sverige och svenska filmer har länge haft oförmåga till och göra trovärdiga actionfilmer. Det har handlat om brist på självförtroende, tradition, kunskap och resurser. Och så har Sverige ständigt jämfört sig med Drömfabriken och hela tiden velat efterlikna amerikanska actionfilmer.

Actionscenerna i National target är väl ok, men knappast imponerande. Känns väldigt fixade och man kan nästan se hur en stunt koordinator eller kampsport expert har lärt upp skådespelarna. Känns inte naturligt för fem öre.

Filmen är väldigt konkret och förtäljer inget om den svenska själen eller ens något om människan. Det är filmens motsvarighet till fast-food verkligen. Det är gott, du äter med stor aptit (oftast) , sväljer, och maten sjunker ner och sen är det bra med det. Men du är knappast mätt. Och det saknas kärnämnen. Och frågar någon dig om hur det smakade, minns du inte.
Det är väl också kanske därför filmerna har blivit tämligen omtyckta i svenne-land. För dess lätt tuggade ingredienser.
För uppriktigt talat och utan att vara en filmsnobb eller någon som sätter sig på en högre häst. Det här är ingen större filmkonst. Här finns liksom inget spännande eller ens tilltalande bildberättande, inget som kan skänka någon fantasi eller omtanke, och kanske mest - inget i filmen pockar på mina känslor. Och det görs flera försök, Frank Wagners oroliga flickvän, Falks otrohet och hans kollega (Mikael Tornving) och väns nyblivna faderskap. Men allt är väldigt jante och lagom. Och likgiltigt. Nästan ängsligt...

Filmen påminner eller får mig och tänka på 80-talets Roland Hassel och Mannen från Mallorca (1984). Det är bitvis spännande och  i synnerhet när vi får följa polisernas bevakning och jakt efter estländarna. Med kameror, telefonerna, klockor och allt vad det nu är, liknar svensk polis alltmer James Bond i fråga om utrustning. Som tur är får vi inte möta någon slags Q karaktär här.

Bengt Nilssons musik måste lovordas, den ger tyngd och håller verkligen internationell standard. Extremt välpassande här, ungefär som Eric Serras toner i Luc Bessons tidiga produktioner (Nikita till exempel). Den ger en intensiv, dramatisk och nästan våldsam stämning. TA