Arbetsdagen är lång. Oändlig. Timmarna står stilla. Sportlov. Väldigt få kunder och betjäna för dagen. Jag och en arbetskamrat pratar om allt som det går och tala om. Vi gör allt för att få tiden och gå. Men det känns som en evighet.
Är det så här det känns och "sitta inne"?
Är det så här det känns och dela fångenskap med någon?

Samtalsämnena börjar sina. Av någon anledning kommer Scarface (1983) på tal. Vi börjar tävla mot varandra om vem som kan  härma Tony Montana bäst från filmen. Vi fäller repliker från filmen som "Say hello to my little friend", "I told you no women and kids, look at you now!" och "If you fuck with Tony Montana , you fucking with the best" osv.
 Arbetskamraten nämner att filmen uppskattas synnerligen av unga män, hip hoppare och män i socialt utsatta områden m.m. Han tror det beror på att filmen Scarface handlar om vem som helst kan "lyckas". Man kan gå från ingenting och få allting och bli Någon.
TA