Det amerikanska inbördeskriget är över. Sydstataren  Jack Sommersby (Richard Gere) återvänder till sin hembygd, vilket skapar glädje bland hans omgivning och hans hustru, Laurel (Jodie Foster) och sonen Robert.  Men han har förändrats. Och när livet återvänder till vardag , börjar man fråga sig vem han som påstår säga sig vara Jack Sommersby, egentligen är? En bedragare?

Jon Amiels (Copycat) film Sommersby (1993) tar på sig en alltför stor kostym. Danny Elfmans pampiga filmmusik, många statister, maffia odlingsscener, påkostade kläder och ambitionerna märker vi ganska tidigt. Man vill göra en storfilm från förr. Tänk er ett Hollywood-drama från 40 och 50-talet.
Men allt faller dessvärre med den obegripliga och ologiska storyn. Ok, kärlek är aldrig rationell. Men ändå...
Har så svårt och "köpa" hur en kvinna i det här fallet  kan ta emot en man med öppna armar och ge sken om att hennes man "kommit hem" och  efter några veckor , fråga sig, "är det verkligen det här min man?" Borde hon inte sett det omgående, eller känna tvivel redan vid första mötet?

Vi får ju som sig bör en förklaring i filmen, men jag låter den vara, men ni förstår säkert att jag är inte helt tillfreds med , eh , svaret....

Läser på www.imdb.com om filmen och om hur filmens förste manusförfattare Nicholas Meyer fick lämna projektet när han inte fick regissera filmen. Sarah Kernochan tog över och skulle skriva om manuset, men hon märkte att filmen var en nyinspelning på den franska filmen, Le retour de Martin Guerre (1982). Filmbolaget Warners förnekade detta, då nyinspelnings-rättigheter saknades. Kernochan krävde detta om hon skulle fortsätta skriva om filmens manus. Filmbolaget fick senare ge efter och Nicholas Meyer fick med sitt namn i filmen.

Har kanske fått den här filmen på bakfoten, helt. Men jag vet inte. Jag ser den mest för Jodie Fosters skull, en skådespelerska jag saknar väldigt mycket. Fick jag önska något under 2015, så är det att få återse henne igen, i något som känns relevant. Kanske i en välgjord HBO-serie.
TA