Vill börja med och tacka (galans ständiga tackande börjar smitta av sig, minsann) SVT för att man visar Oscars-galan i sin helhet! Det är ju "galornas gala", och även om jag har ohyggligt svårt för dessa fenomen , och särskilt dem som förekommer i Sverige, så blir det speciellt med Oscars-galan.

Det finns tradition, och man slås flera gånger av hur man följt galan under barndomen, uppväxten och in på vuxen ålder. Man slås av vilka som fått utmärkelser genom åren och suttit längs stolraderna. Och fortfarande hajar man till när stjärnorna syns. Ibland blir jag misstänksam, har jag blivit så där ytlig och "skadad" som kidsen i Sofia Coppolas Bling ring (2013)?

I hennes film upphöjs kändisarna till gudar och allt handlar om kändisskap och ren yta. Inget innehåll.
Vad Jennifer Aniston gör och säger eller Paris Hilton gör är det enda som är relevant och styr din världsbild. Deras ord blir din utbildning. Du vill leva deras liv och ha den livsstilen.

Det är en ruggig skildring , när man tänker efter.

Och så sitter man så där djävulsk koncentrerad framför Oscars-galan och som om världen utanför inte existerar. Som om rasism och hat inte fanns.
Som om lidande och smärta inte fanns.
Som om ALLT i ens värld utspelar sig i Hollywood , just nu och just då.

ABC-Reportern/nyhetsläsaren Robin Roberts

I den amerikanska sändningen är reportrarna oerhört entusiastiska och deras glädje att möta stjärnorna går inte och stå emot. Det kramas, fjäskas möjligen på bästa amerikanska stil, men det bekommer mig inte. Det bekymrar mig inte det minsta. Tvärtom trivs jag när reportern  Robin Roberts frågar Bradley Cooper om en kram.

Han i sin tur ger ett ödmjukt intryck och renodlar bilden av sig själv som en "vanlig kille" när han är begeistrad över att vara på galan med självaste Clint Eastwood. "Awesome" säger han flera gånger. Och när han får frågan om varför American sniper har blivit så framgångsrik film, säger han försiktigt:
- Det är alltid omöjligt att veta vad folk ska tycka. Vi har försökt göra en viktig film , och ta fasta på berättelsen och dess allvar, och förhoppningsvis gillar folk filmen.

Och visst är det kul och höra och se underbara Naomi Watts (jag kommer se Birdman för hennes skull, helt klart...) med sin australiensiska dialekt. Rosamund Pike håller heller inte tillbaka sin (brittiska) accent, och även hon inger ett ödmjuk intryck. Hon är så tacksam för att så "många vuxna" gått och sett Gone girl. "Man vill ju underhålla folk, och så många som möjligt", säger hon.

Ethan Hawke får också intervjutid och han är utomordentligt stolt och tillhöra ett sådant "unikt projekt" som Boyhood, och samtidigt visar han vördnad för att Oscars-galan också inte alltid har koll på läget. Och att vid detta ögonblick glöms massor av duktiga filmmakare bort. Filmregissörer som kommer enligt Hawke kanske få upprättelse om 10 år, då "världen upptäcker" dem". Han är ändå lite vaken ändå, Ethan Hawke.

Och Jared Letho förstås. Hans rock-image sticker ut, långhårig och skäggig som en medlem i Allman brothers (när det begav sig, på 70-talet med andra ord) glider han runt i vit kostym. Det är ingen tvekan om vem som är kungen på galan. Och då ska vi komma ihåg, att i år är han bara prisutdelare, det var 2014 som var hans år i och med filmen Dallas buyers club.

Extra kul är J.K Simmons som, erhåller pris för bästa manliga biroll för insatsen i Whiplash. Sedan 2008 års Juno har jag alltid uppskattat den mannen. Hans tal värmer i hjärtat. Han uppmanar alla att ringa sina föräldrar , inte mejla eller använda sociala medier, ring dina föräldrar och säga hur mycket du älskar dem. Han dedicerar sitt pris till sin fru, och tackar henne för hennes uppoffrande agerande. Stort tal av en stor man!

Men kvällens i särklass mest utmärkande och mest känslosvallande tal kommer ifrån Patricia Arquette. Hon vinner för bästa kvinnliga biroll för filmen Boyhood och hon är inte sen och tacka - många. Hon avslutar med att uppmuntra alla världens kvinnor. "Det är dags nu, vi ska ha lika lön som männen och ge oss våra RÄTTIGHETER!"
Det är mäktigt och direkt rörande och se Meryl Streep ställa sig upp och höja näven i luften.

Även mexikanske regissören Alejandro Gonzalez Inarritu  -vars film Birdman tog hem de riktiga tunga priserna; bästa regi och bästa film (och bästa foto och manus) - uttalade sig politiskt. Han riktade sitt tack-tal till dem mexikanska invandrarna/flyktingar i USA, och att deras livssituation måste bli bättre....
Martin Luther King filmen I am Selma vann för bästa musik, John Legend och Common sade indirekt att kampen för USA svarta är inte över.

Manusförfattaren Graham Moore vann för Imitation game (vann i klassen "Manus efter förlaga") och var högst personlig och utelämnade i sitt tacktal. Han berättade om självmordsförsöket vid 16 års ålder. Och att han kände sig då ensam, vilsen och att han inte tillhörde den här världen. Priset han nu fick var till alla dem ungdomar som går runt med dessa tankar idag. "Stay different" (var annorlunda!) sade han och tackade.

Producent Dana Perry och regissören  Ellen Goosenberg Kent 

Dana Perry, producent till kortfilmsdokumentär-vinnaren Crisis hotline, vädjade om att självmord måste få ett helt annat fokus och måste diskuteras i mer och större utsträckning än vad som förekommer idag. Oscars-statyetten var för hennes son som dessvärre tog sitt liv.

När dokumentären Citizenfour om Edward Snowden prisades var det intressant och se hur publiken reagerade. Julianne Moore såg genast tagen ut, man kunde höra hennes applåder. Reese Whiterspoon, däremot, gav halvhjärtade applåder och såg mer tveksam ut. Keira Knightley var sval och likgiltig och Ben Affleck verkade mest uttråkad.
 

Till sist, Steve Carell (världens roligaste man!) får frågan av värden Neil Patrick Harris (How i met your mother) om vilken kändis han ser fram emot mest och träffa. Edward Norton, säger han  på sitt lite mystiska och speciella vis. Och man skrattar. Och Norton garvar. Och det är härligt. Då glömmer jag bort hur lätt det vore och göra parodier på hela spektaklet. Britten Eddie Redmayne kniper ju för bästa manliga huvudroll (för insatsen i The theory of everything), och han tackar och tackar och tackar.... jag vrider mig utan dess like i soffan....

Fjolårets stora vinnare på både filmduken, tv och vid galorna var Matthew McConughey. Han får nu agera prisutdelare. Han utstrålar rock n´roll, och kramar om Julianne Moore när hon vinner för Bästa kvinnliga huvudroll för insatsen i Still Alice.

Och japp, det var mäktigt med Lady gaga framföra Sound of music och omfamnas av Julie Andrews. Men en fråga. Var det bara jag? Men jag såg inte Philip Seymour Hoffmans namn skyltas när bortgångna filmprofiler från 2014 hyllades....
TA