Fifty shades of grey har premiär den här helgen. Har varken läst boken eller sett filmen. Vad jag förstått handlar det om en bästsäljare till roman som nu fått filmiskt liv. Och här är det verkligen SEX i centrum. Kvinna dras till mystisk rik man som för in henne i alltmer avancerade och smärtsamma sex-lekar.

Men denna filmpremiär i åtanke ser jag Adrian Lynes 9 1/2 vecka (1986). Känns som filmen har en del gemensamt med Fifty shades of grey. Och man blir lite orolig. Behöver verkligen varje generation en liknande kalkon (70-talet hade ju Sista tangon i Paris, 90-talet hade svenska filmen Lust)? En film med folk som ska jucka överallt i en storstad? Har ingenting hänt på 30 år. Står vi kvar i samma tröttsamma bioutbud?

Sex ska tydligen fortfarande sälja film. Inte 3D eller relevanta och hjärtkrossande historier. Och  sexscener på film är ju ett kapitel i sig.
Blir aldrig klok på sexscener. Varför?
Onödiga är bara förnamnet. Och det råder även en ironi kring dem. Sex blir genast ointressant vid just sexscener.  Liknande effekt tycks infalla vid alla matprogram på tv. Det händer nästan aldrig att man blir särskilt hungrig när du ser hur kockarna lagar och hur perfekt maten lagas....Allt är ju fixat, mekaniskt, förberett och helproffsigt. Var finns det verkliga? Var finns den genuina, det själsliga? Humorn? Och känslorna? Glädjen?
 
Låt oss återgå till filmen 9 1/2 vecka. Konstgalleristen Elisabeth (Kim Basinger) möter mystiskt börsmäklare, John (Mickey Rourke). De inleder ett sexuellt förhållande, där han ständigt förflyttar  gränserna. Det blir tydligt ett förhållande med makt och där kvinnan blir undergiven och hans slav (japp, vi får höra Bryan Ferrys Slave to love i filmen också). Vad händer med hennes förstånd? Deras affär fortgår som titeln antyder om,  i 9 1/2 veckor.

Har nog aldrig sett en film med Mickey Rourke förut, där jag tyckt så illa om honom som i denna. Han viskar som han alltid gör, säger ofta "tycker du om det?" och så befaller han Kim Basinger göra det ena och det andra.
Hon blir hans leksak. Han ber henne gå ned på alla fyra , för att han vill bli upphetsad. Han kastar sedlar på golvet och befaller henne krypa efter sedlarna. Kan det bli mer förnedrande? Kim Basinger lär också sagt att den scenen var med under provfilmningen för filmen. Och vi kan ju förstå hur hon måste ha känt sig när hon fick gå ner på golvet.... (http://www.nytimes.com/1986/03/09/movies/how-9-1-2-weeks-pushed-an-actress-to-the-edge.html)

Det är provocerande och obehagligt och se hur John/Mickey Rourke behandlar henne. Han matar henne, hon skall blunda, och ibland ska hon utsättas för ögonbindel och han ska "få göra vad han vill med henne". Han skrämmer henne, kontrollerar henne och får henne "ur spel". Frågan är om man sett en större skitstövel på film?

Vad pågick i regissörens Adrian Lynes huvud?  Och man undrar ju. Den här filmen kan man inte riktigt försvara , det blir bara fel och väldigt bisarrt. Visst kan du ju försöka se filmen följt av ett samtal kring "sexualitetens mörka sida", men vi kommer ändock inte ifrån att filmen bottnar i en unken människa och kvinnosyn.
Och i filmen finns allt av det sämsta från 80-talet; yuppie-eran där allt kan köpas, och det enda man tycks göra är att konsumera och ligga med varann. Allt är yta. Egoism. Man köper raffiga underkläder och allt kretsar kring sex. Sex-chocka.

I filmen ser man Rolling Stones medlemmen Ronnie Wood hänga på ett vernissage. Det hade varit mer troligt och se Malena Ivarsson (Fräcka fredag) där, om man säger så...

 Nej, det är nästan genant och se en film som 9 1/2 vecka. Allt känns så billigt och ja som en erotisk novell....

Tycker mest synd om undersköna Kim Basinger (hur många gånger såg jag inte Utan nåd, Nadine, Blind date och Never say never again under min uppväxt?).

Det blir inte heller bättre när jag läser (http://www.nytimes.com/1986/03/09/movies/how-9-1-2-weeks-pushed-an-actress-to-the-edge.html) om hur villkoren och förhållanden sägs ha varit under inspelningen.

Hon pressades hårt och manipulerades under filmproduktionen av filmregissören Lyne. Han ville skapa en slags "terror" och generera fram en mer äkta rädsla och känsla av förvåning mellan henne och Mickey Rourke. Skådespelarna fick heller inte umgås eller ens ses före eller under inspelningen. Det skulle finnas en "barriär" mellan dem. För filmens bästa, enligt regissören.
Hon isolerades.  

Rourke pratade inte med henne och var kvar i sin roll , mer eller mindre hela tiden.

Om nu ryktena stämmer, så flera av hennes reaktioner i filmen sägs ha varit hennes egna, som blivit till uttryck framför kameran...Rädsla, oro, ångest, vrede och raseriutbrott....Lyne lär ha sagt att Basinger inte var särskilt intellektuell, hon läste inte böcker och dylikt, hon agerade inte , utan bara reagerade...

Det sägs också att Lyne varit missnöjd med en scen, då Basinger inte var särskilt ledsen, enligt manus-anvisningarna.. Han fick då Rourke och göra henne illa genom och han tryckte hårt på en av hennes armar. Hon grät, och han slog henne i ansiktet....hon grät hysteriskt, och Lyne sa "ACTION!"

Basinger har också sagt att hon fått trauman i privatlivet av filminspelningen. Hon och hennes dåvarande man, make up artisten Ron Britton fick problem.

Och här någonstans börjar jag fundera över galenskapen.
Och man känner nästan förakt mot manliga filmregissörer och filmkonsten. Hur kan man på fullaste allvar , utnyttja folk, individer på det här sättet? Här finns inget tanke på hänsyn, människor och konsekvenser? Allt för konsten. Kosta vad det vill. Och varför ska det alltid vara kvinnor som drabbas? Har jag hört om någon man som lurats eller manipulerats?  Kim Basinger fick betala ett högt pris och var hennes uppoffrande verkligen värt priset?
TA