Överspelande Hardy rör sig bland maffia-klichéer

Stockholm filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Open Zone

LEGEND brittisk fransk film i regi och manus av Brian Helgeland
Medverkande: Tom Hardy, Christopher Eccleston, David Thewlis,
Tara Fitzgerald, Emily Browning, Chazz Palminteri m fl.
Speltid: 131 min
Betyg: AT AT
Premiär 27/11

Det är 60-talets London och kring East ends gator är det två bröder som regerar. Tvillingbröderna  Ronnie och Reggie Kray (Tom Hardy i dubbelroll) driver klubbar, utpressning, beskydd m.m. De har polisen i bakhasorna , men dem är ändå tämligen "odödliga". Som polisen Read (Ecclestone) säger i början av berättelsen: "I East End går inte människan på gatan fram till polisen först, hon går fram till en sån som Reggie Kray".

Bröderna är rejält omaka. Ronnie platsar på mentalsjukhus, homosexuell och ytterst våldsam. Reggie är elegant, charmig slagsmåls-kämpe. Han uppvaktar tidigt Franches (Emily Browning) som sedermera blir hans hustru och stora kärlek.
Filmen beskriver brödernas uppgång och fall.

Det är känt sedan länge att Tom Hardy är kanske "årets man" och den stora manliga skådespelaren för tillfället. I Legend gör han en dubbelroll, han gestaltar bägge bröderna, och dessvärre leder det till kraftigt överspel, i synnerhet när det gäller porträttet av Ronnie Kray. Ronnie framställs som en social udda fågel, och det blir av parodiska höjder. Fyrkantig, butter, klumpig och hänsynslös. Mot slutet av filmen ligger det på gränsen till, eh Austin Powers.

Flera har hyllat Hardy för insatsen här, vilket jag förstår, men jag ser inte humorn i hans gestaltning, snarare ser jag klara problem med skildringen av bröderna Kray. De är tämligen ointressanta, platta karikatyrer och bleka kopior av karaktärerna man sett tidigare,  i synnerhet i Martin Scorseses filmer: Tjuren från Bronx, Maffiabröder och kanske allra mest Casino).
 
Influenserna av Scorsese blir till slut för mycket. Lika uppenbara musikval (The Look of love, Theme from summer place, Chapel of love) i filmens soundtrack blir scener och intrig. Ganska tidigt in i filmen , känner man sig ganska mätt och färdig med bröderna Kray. Inget lämnar över för tittaren, inget över till fantasin. Det är en väldigt lång film, och en väldigt redo-visande sådan.

Allt är välgjort, kläderna och miljöerna, men tankarna kring hur less jag är och se 60-talets England på film lämnar mig inte i fred. Varför känns det numera som högklassiga maskerader när jag ser filmer som skall skildra 60-talets England?  Så forcerat , krystat på något vänster....

Och hur gör jag med en film, där det talas så flitigt om gangster i dialogen? "Jag är ingen gangster, jag är klubbägare" säger Reggie. Och hans fru Franches som är historiens berättare , nämner många gånger "vilken gangster han var". "Och hur mycket han gillade livet som det". Men en gangsterfilm blir inte mer gangsterfilm eller traditionsbunden bara för att man nämner just ordet "gangster" i dialogen var 15:e minut. Snarare nästan tvärtom.
    Här saknar jag faktiskt devisen: "don´t tell it, show it".... Det vill säga mindre snack och mer bilder , mer visuell fantasi och kreativitet i berättelsen som får tittaren och faktiskt låta sig övertygas om myten av bröderna och deras så kallade "gangsterpositioner".

1990 gjordes en film om Bröderna Kray, The Krays (av Peter Medak) med bröderna Gary och Martin Kemp från popgruppen Spandau Ballet som tvillingbröderna (Empire september 2014, nr 303, s. 28 samt imdb.com). The Krays är förmodligen och föredrar framför Brian Helgelands (En riddares historia) film, om man är intresserad av dem kriminella tvillingarna.
TA