Bröderna Ersgårds tappra skräckförsök

Paret Sara (Lena Endre) och Frank (Kjell Bergkvist) flyttar in med barnen Lotta och Peter i ett hus på landet. Frank är egen företagare, och Sara oroas lite för hans affärer och familjens lån och ekonomi.
Efter en tid börjar underliga saker inträffa i huset.
Tapeterna ramlar ner från väggarn , inte bara en gång.
Och Frank hör ljud innan för väggarna. Håller han på och förlora förståndet?

Hans fru ser varken ser eller hör något, utan blir desto mer bekymrad över sin makes hetsiga humör. Men tänk om han har rätt?
Han anlitar utan familjens tillåtelse, en spökjägare, Allan Svensson (Johannes Brost), som skriver om övernaturliga ting i en tidning (Det ockulta) som Frank finner i snabbköpet.

Det är faktiskt ganska ovanligt med svenska filmer som åldras och klarar av det med viss värdighet. Bröderna Ersgårds försökt till svensk skräck/rysare , Besökarna (1988) håller fortfarande till stor del. Okej, man sitter inte och biter på naglarna, längre.

Och visst slutfinalen är ganska ljummen, men vägen mot "målet", är lovande, mycket begåvat i sitt slag (en svensk skräckis) hur man skapar en obehaglig stämning med klassiska medel, såsom med musik, kameraåkningar och klipp på t ex uppspärrade ögon och intressanta vinklar. Filmen är starkt inspirerad av sina amerikanska föregångare (Ghostbusters, Huset som gud glömde och Poltergeist), som Svds Hans Schiller skrev, men det gynnar resultatet, tycker jag. Schiller är ganska kritisk mot filmen, Jag gillar dock att man känner sig bekant med den amerikanska berättarstilen. Särskilt dem snygga scenövergångarna. Titta tex övergången på när Frank läser om Allan Svensson i snabbköpet och till bilden på huset i den mörka natten och Frank tröstar sig med dricka och tar upp telefonen och ringer....

Familjen Ersgård är ett fenomen, enligt mig. Pappa Håkan producerade (avled 1998), sönerna Joachim regisserade och Jesper och Patrick agerade framför kameran.
Patrick skrev ju manus till filmen och låg även bakom alltför underskattade pärlan Drömmen om rita (1993) och thrillern Kronvittnet (1989).

Han har en lysande biroll i filmen som bananälskande brevbärare. Han har onekligen filmens roligaste ögonblick tillsammans med Johannes Brost, när de inte riktigt är på samma "nivå", om man säger så. Det var roligt , 1988, och det är lika roligt 2015. Märkligt med humor som består.

Patricks bror Joakim flyttade till USA , men fick väl inte riktigt karriären och lyfta. För några år sedan flyttade han hem till Sverige igen och gjorde svenska produktioner igen. 2004 gjorde han  och bröderna återigen ett amerikansk försök med filmen Rancid.

Kan dock inte sluta tänka på Besökarna och om det var sant, att den en gång var påtänkt och bli amerikansk remake. Det är väl egentligen bara bröderna själva som vet hur det låg till med den saken....TA
TA