http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Special Presentations
THE VIRIGIN MOUNTAIN isländsk film i regi av Dagur Kári
Medverkande: Gunnar Jónsson, Illmur Kristjánsdóttir, Sigurjón
Kjartansson, Franziska Una Dagsdóttir
Speltid: 95 min
Betyg AT AT AT AT AT
Fúsi lastar bagage på flygplatsen. Han lever ett slentrianmässigt liv. Han är 43 år, bor hemma hos morsan. Äter sedvanlig frukost med russin och mjölk. Blicken är trött. Han är överviktig. Han mobbas av arbetskamrater. När chefen vill ta i tu med övergreppen, nekar han. Han säger bara "det förekommer lite retning, bara, det händer ju bland män ibland".
På fritiden ägnar han mest tid åt och önska hårdrock i en viss radiokanal. Han viger även en hel tid åt sina legosoldater och "leker" Andra världskrigets strider med dessa ihop med en kompis.
Hans mors pojkvän Rolf ger honom en oväntad födelsedagspresent. En terminsbiljett till en danskurs. Motvilligt beger sig Fúsi till danslokalen. Känner sig felplacerad och han hinner vända på klacken så fort han har äntrat entrén. Avskräckt av square dansen och alla hurtiga cowboy boots. Det väntas bli stormigt väder och vindarna tilltar.
Han sitter i bilen och stirrar ut mot danslokalen. Bortkommen, förvirrad och ensam. Men så händer det.
En dörr öppnas från danslokalen och ut ur den går Sjöfn. Hon är en av kursdeltagarna. Hon kommer fram mot Fúsi i bilen. Hon knackar på bilrutan och han vevar ner. Hon frågar om skjuts hem, för hon vet inte om hon kommer greja ovädret.
Visst , säger han nervöst och hon slår sig ner bredvid honom i bilen. Dem åker iväg och det här är början på en romans med oväntade turer, och där Dolly Parton får en särskild betydelse....
Kan faktiskt inte komma ihåg när jag såg något liknande, när jag kände något liknade och blev lika drabbad av en kärlekshistoria. Kanske var det med Once (2007) , jag vet inte. Det här är en dramakomedi som drabbar en hårt. Väldigt hårt.
Jag gråter, skrattar , känner värmen och mörkret och hela tiden det genuina som pulserar i filmen. Fúsi är antihjälten , som hela tiden kämpar och tror på det goda och är vänligheten själv personifierad. Han försöker hitta en väg, ett sätt och förhålla sig till Verklighetens Starka Normer. Normer om tvåsamhet, normer om att vara Vuxen. Han längtar efter Kärlek, finns den tro?
Han får kall dusch efter kall dusch, han får ta skit och han behandlas ofta som han inte är något värt. När han leker med lilla grannflickan som inte har några vänner och som blir ute-låst , får han inget tack. Nej grannflickans pappa kallar honom för "Weirdo", "Skummis", kanske enkelt översatt på svenska.
Jag häpnar av denna starka film, denna upplevelse som jag vill att varenda en skall se. Det är en sensation. Ett mästerverk i både form och innehåll. Superba skådespelare rakt igenom! Och ett manus som håller hela filmen ut.
Skulle tippa att den vinner festivalens publikpris. Om det nu inte blir så, kan jag lova att den här filmen har vunnit mitt hjärta fullständigt och kommer erövra många fler. Det här är film när den är som allra bäst. Smårolig, plågsam, lidelsefull. övertygande och inte alls förutsägbar eller låter sig ta några enkla vägar. Men det är heller ingen komplicerad film. Det finns scener som alltid kommer leva kvar i mig. Scener som jag inte kan hålla bort tårarna ifrån. Ibland är det så vackert så jag vet inte vad jag ska göra eller säga eller ens skriva. Och ibland är det sorgligt, riktigt deppigt. Så där plågsamt som livet kan bara ibland.
Kan inte riktigt minnas när jag blev så golvad av en huvudkaraktär som i The Virgin moutain, funderar nu på och resa till Island och ansöka om medborgarskap, här och nu! För en gång skull hoppades jag verkligen på ett lyckligt slut och jag sitter nu och drömmer om en uppföljare. Det säger väl allt.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar