Knock knock, Eli Roth! Vad händer?

Vad har hänt med Eli Roth? Skräckfilmsregissören som 2002 klev fram med virus-rysaren Cabin Fever hyllades som ett framtida löfte och det späddes på med tortyr-rullen Hostel (2005) och i viss mån även uppföljaren Hostel: Part II (2007). Roth, som även producerar flitigt, framträdde även framgångsrikt i kompisen Tarantino's Inglorious basterds (2009) men under 10-talet har det liksom... inte hänt så mycket. Roth har regisserat 2 avsnitt i olika tv-serier och 2 biofilmer, The Green Inferno (2013) och nu senast Knock knock (2015).

Ana de Armas och Lorenza Izzo tycker de har sjukt kul...

The Green Inferno har jag inte sett, kan därför inte uttala mig men om man ska gå efter filmsajten Imdb.com och vad både kritiker och fans har att säga så är det inget att skriva hem om.

Knock knock känns mer mainstream i anslaget och har alltså Keanu Reeves i huvudrollen som lycklig pappa i en riktigt idyllisk familj bestående av en vacker framgångsrik fru och två vackra barn, en av varje sort. Roth har gjort en home-invasion- movie, i stil med Mikael Haneke's båda Funny games, utan att komma i närheten av någon av dessa (t om den amerikanska versionen från 2007 är bättre än Knock, knock).

Eli Roth, här som skådis i sin egna produktion The Green Inferno.

Kanske är det inte så, men känns som om Roth velat göra en home-invasion-film med en lite ny twist, som består av att det är två unga kvinnor som står för ondskan och våldet denna gång. Och genom att blanda in lite tortyr-tema, som han skördade så framgångsrikt i Hostel-filmerna, och en stor skvätt av något som antagligen ska vara någon slags sjuk, skruvad feministisk hämnd-story.
Men det blir bara blodfattigt, urvattnat, ganska trist med ett grumligt budskap som inte går hem.

Däremot kommer Reeves undan ganska bra, speciellt första delen av rullen är han direkt njutbar och spelar avslappnat och trovärdigt. Men sen så blir den tunna storyn och den oinspirerade och gubbsjuka (?) regin för tydlig och jag snabbspolade mig igenom delar av andra halvan.

Så antagligen är Eli Roth bara en av många uppkomlingar som visade på en större talang än de i långa loppet hade täckning för.

Vad har jag gett mig in i, verkar han undra...

Man saknar de där stora visionärerna, de stora egensinniga regissörerna som hade en personlig prägel på allt de gjorde. Wes Craven, John Carpenter, Dario Argento, Joe Dante... för att nämna några av de mer namnkunniga.
Kanske kan man hoppas lite på Adam Wingard, regissören till två riktigt läckra och sevärda thrillers. The Guest (2014) med Downton Abbey-hunken Dan Stevens i huvudrollen som en ganska så obehaglig typ, och home-invasion-skräckisen You're Next (2011) som lyckosamt blandade skräck, våld och svart humor på ett friskt och frejdigt sätt.

-Knock knock!
-Who's there?
-A quite bad movie!

GS.