Förtjusande och unik dokumentär om Brando

Stockholm Filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Special Presentations

LISTEN TO ME MARLON amerikansk dokumentär av Steven Riley.
Medverkandde: Marlon Brando
Speltid: 95 minuter
Betyg: AT AT AT AT AT

Ikonen Marlon Brando gjorde regelbundet ljudupptagningar/inspelningar med sig själv. Det liknande dagböcker, fyllda med reflektioner och tankar kring Livet, konsten, skådespeleri, teater, filmbranschen, Kärlek, Döden och inte minst det komplicerade relationen till sin egen Far.

Det finns redan en hel del biografier (Sånger mor lärde mig) och några dokumentär (Lying for a living från 2002) har gjorts om honom tidigare. Men Steven Rileys film är unik eftersom här hör vi Brando själv föra sin verbala talan. Det är han som skriver historien, det är han som är Ledaren. Inspelningarna som han gjorts på "kammaren" har aldrig tidigare publicerats eller sett offentligt ljus förut.

Det är magiskt och höra honom berätta om Stella Adler och om method acting. Det är magiskt och höra honom berätta om hur han av ren nyfikenhet kunde sitta timmar efter timmar i närheten av Broadway och bara studera människor som passerade förbi. "Alla har historier och berätta, och dem historierna finns i deras ansikten"....säger han sävligt, långsamt och nästan hypnotisk.

Och det finns en kassett som heter just "Self hypnotic" och är en en ljudupptagning när Hollywood-stjärnan går in i sig själv och försöker bara vara här och nu. Han försöker då ta bort alla demoner som jagar honom, alla funderingar och rädslor. Andas, andas, andas.

Rädslor hade han också. Han blev med stigande åldern mer medveten om att Skådespeleriet handlade om och "sälja" eller övertyga om en lögn. En skådespelare var en lögnare. En som kunde förmedla en lögn som mottagaren inte uppfattade som en lögn. Ju äldre Brando blev, ju ärrad han blev , desto mer tampades han med rädslan att ertappas av publiken att han ljög.
Ingen skulle ju se att han "ljög dåligt", om så var fallet, då hade han misslyckas.

Efter floppen med Myteriet på bounty (1962) ger han upp karriären , om än tillfälligt. Han är färdig med Drömfabriken och han spyr galla på branschen. Det är bara pengar, pengar och pengar. Konsten är död. Filmen är död. Åt helvete med skådespeleriet.


Han söker sig till andlighet och han flyttar till Tahiti och uppskattar sin anonymitet, människornas vänlighet och värme. Han förtjusas i miljön och kan ägna timmar åt och bara studera molnen, himmelen och havet. Brando "återföds igen" - som människa.

Trasig är han inombords. Hans far älskade aldrig honom. Han var ett oälskat barn, oönskat barn. Och att bli sedd, bli älskad blev avgörande för Marlon Brando, och frågan är om han någonsin blev kvitt , den kampen, och kunde läka barndomens sår. Hans far fanns dock med i medierna tillsammans med sonen. Men det var bara en fasad, Brando "spelade den tacksamme sonen" och fadern agerade "stolt och charmig".

Brando saknade känslan av att få vila i sin mors armar. När han själv blir pappa , bestämmer han sig tidigt , att hans barn ska få det han själv aldrig fick. Gränslös kärlek, ovillkorlig kärlek, bekräftelse, närhet och omsorg. Frid, vila och kärlek. Peace and love. Och tanken är ju god. Och Marlon Brando gjorde nog det yttersta för att vara en god fader. Tyvärr slutar ändå hans egna familj i tragedi. Och det är direkt plågsamt och se skådespelaren gråta i rättssalen eller i intervjuer rörande hans dotters självmord.

Politiskt eller samhällsengagerad blir han. Han sluter upp i frihetskampen för dem svarta. Han samtalar och stödjer Martin Luther jr och han talar själv om att upplysa "Det vita folket om det dem inte vet". Han säger också: "Tänk om det här var mina barn som behandlades på det här viset, tänk om det var era barn!". Han marscherar i demonstrationstågen och jag blir imponerad, även om jag sett dem här klippen så många gånger förut. Jag blir imponerad av tidens engagemang, Brandos välvilja till förändring och skapa en bättre värld, en mer rättvis och jämlik sådan. Jag blir imponerad av hur han tänker större, och använder sin egen uppburna status som filmstjärna till och hjälpa andra, och utsatta grupper.

Under Oscars-utdelningen och då han vinner , 1974 för Bästa manliga huvudroll för insatsen som Don Corleone i Gudfadern, är han inte själv på plats. Roger Moore och Liv Ullman blir något överraskade när de ska ge statyetten till en indian-kvinna. Hon säger att hon är på galan för och representerar Brando som avböjer och ta emot priset, för han vill lyfta upp kampen för Indianernas rättigheter och uppmärksamma hur dem så länge blivit förda bakom ljuset och nedtrampade av amerikanska samhället. Det buas bland publiken och upprörda känslor väcks.

Hollywood, säger Brando har skapat en felaktig bild av indianerna, så länge han minns har Drömfabriken bidragit till den gängse bilden av VILDEN. Det är fel, vi kan inte fortsätta så....

Han var en tänkare, nästan filosofisk lagd, fundersam och ställde mer frågor än och ge svar. Han får en renässans som skådespelare tack vare rollen i Coppolas Gudfadern (1972) och sedan fortsätter det med Sista tangon i Paris (1972). Bertoluccis film gillade han inte. Han ansåg att han blivit lurad av regissören, medan den italienska filmmakaren själv sade att han ville ju att Brando skulle vara "sig själv" och vara den han "brukar vara utanför kameran"...

Och värre blev med hans relationer till regissörer. Apocalypse Now (1979) är ju ökänd för en besvärlig, dys-funktionell inspelning. Det mesta gick fel. Och Brando förargades av filmens manus, som han själv skrev om 5 gånger. Han bråkade mycket med Coppola, och i synnerhet om vad som "hände med hans karaktär", "dem gör honom inte rättvisa"....
Han nämner som hastigast rollen i Superman (1978) ("en löjlig film", enligt honom själv). Han gjorde "goda pengar" (3,7 miljoner dollar) för två veckors arbete.
Listen to me Marlon är en alldeles förtjusande dokumentär som vittnar om en ikon, en svunnen tid i Drömfabriken som förmodligen aldrig kommer tillbaka mer, igen.
TA