Walter (Bruce Willis) har det inte lätt. Han övertalas av sin bilförsäljare till bror att dejta Nadja (Kim Basinger). Det blir en kväll han sent kommer glömma. Hon är enastående vacker. En kvinna i hans smak. Nadja är Walters brors frus kusin.  Han får dock en varning. Bjud inte Nadja på alkohol....

Blake Edwards (Frukost på Tiffanys) är regissören mest känd bakom Rosa Pantern-filmerna (1963-1982) som gjorde Peter Sellers världskänd och satte humoristiska "ribban" för generationer. Edwards gjorde också Åh vilket party! (1966) med samme Sellers i huvudrollen. Humorn gestaltades sig där mest i Peter Sellers förvirrade indier som  avviker på ett stort party med idel filmstjärnor och liknande branschfolk. Det komiska låg i kulturkrocken, helt klart.

 I Blind date (1987) är det en berusade Kim Basinger som "ballar ur". Basinger är en underskattad komedienne, och som i Min styvmor är en utomjording (1988) är hon alldeles njutbar även här och se och lockar många gånger fram till skratt. Det är ganska enkla skämt, men hon gör det väldigt bra. Hon doftar på blommor , tappar balansen , fnissar och bryr sig inte om fyllan. Hon röjer loss, helt enkelt. Och det går inte riktigt hem bland det "fina folket". Det "fina folket" är i filmen Bruce Willis chefer och kollegor.

Bruce Willis har flera goda one-liners ("Vem jobbar David för? Jack the ripper?"), och detta är väl en slags uppvärmning till Die Hard- filmerna. Mot slutet av filmen är han dock nära överspel. Det har dock inte så mycket och göra med Willis agerande.

Filmen får tandlossning, och det blir väldigt tunt med intrig , och skämten blir dessvärre billiga och tramsiga. Det blir mest springande fram och tillbaka, dörrar som smälls lågt som högt, hundar som skäller , människor som faller från träd, räcken och balkonger. Hysteri som humor har inte åldrats särskilt väl. Filmen faller tyvärr efter att dejten är ett avslutat kapitel.

Första 20 minuterna i filmen är dock skojiga och humörhöjande, i synnerhet scenerna där Willis och Basinger möts i början på dejten. Jag gillar verkligen då Willis tar med henne till en skivstudio och berättar om hans forna gitarrdrömmar. Det är charmigt, småkul och kemin mellan skådespelarna lyser klar som sommarsolen.

Det blir också en parallell till scenerna mellan Peter Sellers och Claudine Longet i början på Åh, vilket Party!, där dem "möts" genom musiken. TA