Woody Allens irrationella män och Room.

Joaquin Phoenix och Emma Stone tjuvlyssnar i Allens Irrational Man.

Undertecknad likaledes min kollega på bloggen har alltid gillat Woody Allens filmer... men de senaste årens filmer från den notoriskt flitige filmaren har varit ganska långt ifrån hans bästa perioder. Och då ska man ju också ha i åtanke att Allen mycket väl kan ha världsrekordet i minst ojämna filmer med tanke på hur mycket han har gjort. I runda svängar ett 50-tal filmer varav ett 10-tal är mästerverk och kanske 30 är mycket bra och resten sevärda.
Inför premiären av Allens senaste Irrational Man, som hade Sverigepremiär i höstas, skrev min kollega Thomas så här efter att ha sett trailern till nämnda film...
http://allvarligttalatfilm.blogspot.se/search?q=irrational+man


Nu när jag efter ovanligt lång tid äntligen sett Irrational Man (hans 50:e film) blir jag lite sorgsen. Hans mer dramatiska filmer har ofta handlat om moral och etik och vad som är rätt och fel. I Irrational Man är det den något excentriske filosofi-läraren Abe (Joaquin Phoenix) som får illustrera något slags Brott & Straff-tema a la Dostojevski. Livstrött, försupen och impotent kommer han till ett college på USA:s östkust och föreläser om Kirkegaard och Kant och trots att eleven Jill (Emma Stone) blir alldeles till sig och glömmer bort pojkvän och allt, så blir inte Abe mer levande för det. Inte förrän han avlyssnar ett samtal på ett fik där en förtvivlad kvinna berättar för sitt sällskap om en domare som medvetet verkar förstöra för hennes chanser att få behålla sitt barn. När hon utbrister nåt i stil med att hon ibland önskar att något hemskt hände honom så tänds en idé hos Abe. Ju mer han tänker på idén att ta livet av domaren desto mer börjar han känna sig levande.

En av de tråkiga bitarna med filmen är frånvaron av kemi mellan Phoenix och Stone, för att återigen kunna köpa och inte minst njuta av det eviga Allenska temat med äldre man och ung kvinna i romans måste det vara bra skådisar och en fungerande kemi. Phoenix, som jag älskar, känns här lika trött som filmen och Stone blir jag nästan irriterad på med sina stora, vädjande ögon.

Temat i Irrational Man känns igen och har figurerat flera gånger hos Allen, i t ex Match point eller Små och stora brott. Men den här gången känns allt bara segt och tröttsamt och, om man inte visste bättre, skulle man faktiskt nästan kunnat tro att någon hade försökt göra en film i Allens anda. Det blir nästan som om ett se ett favoritband på scen och efter ett tag inse att det är ett coverband.

Fast... det är ju svårt för mig att skriva ner Allen... filmen är ingen katastrof men man har sett det förut och man har sett det så mycket bättre.
Har hans ålder tagit ut sin rätt nu eller är det en tillfällig svacka?

Tänker nog ge honom en chans till, nya filmen har USA-premiär i höst och har precis fått ett namn, Café Society och är förhoppningsvis en komedi. Rollistan är åtminstone rätt imponerande. Blake Lively, Kristen Stewart, Steve Carrell, Jesse Einsenberg, Parker Posey och Judy Davis bland de mer namnkunniga.

Dessutom har Allen precis slutfört sitt första tv-projekt, en tv-serie utan namn än så länge, och det är nätsajten Amazon som står bakom det hela, Amazon Originals är deras produktionsbolag som nu försöker ta upp kampen med Netflix och HBO med flera.


...för övrigt så är det bästa man kan se på BIO just nu dramat Room.

Jacob Tremblay och Brie Larson i suveräna dramat Room.

Filmen hade premiär i fredags och är inte bara bland det starkaste man kan se på bio nu utan innehåller också två fantastiskt bra rollporträtt av Oscarsbelönade Brie Larson och barnfyndet Jacob Tremblay som mor och son vars liv och värld skiljer sig markant från de flesta. Deras verklighet ryms i ett rum som är ca 15 kv/m och inte minst sonen vet inget annat då han föddes där och aldrig sett något annat. Det är en gripande, vacker och stark mor och son-skildring där kidnapparen, som knappt visas, mest hörs,  då och då bryter illusionen när han kommer in i rummet för att förgripa sig på mamman.

Mycket, mycket sevärd liten mörk pärla till film som trots allt lämnar dig med ett hopp om mänskligheten.

Se den på bio nu innan SF tar ner den. Den går fortare än man kan ana nuförtiden...

GS.