Det är säkert mer än 20 år sedan då jag såg Wayne´s world (1992) senast. Komedin visas härom kvällen på en av kabelkanalerna. En smula motvilligt väljer jag väl och försöka se om hela filmen , trots dem störande reklamavbrotten.
Mike Myers var ganska rolig som tonåringen Wayne Campbell som har en egen tv-show med kompisen Garth (Dana Carvey). Men med betoningen på var. Det blir både bonnigt, fjantigt och nästintill Ronny & Ragge emellanåt. Alla uttrycken och den snabba ironin. Det blir en vals för mycket.

Har aldrig vurmat för rockbandet Queen. Det har sina förklarliga skäl. Skälen kan vi redovisa någon annan gång. I Wayne´s world finns ju scenen då "gänget" åker bil och skakar loss till gruppens Bohemian Rhapsody. Och det är fortfarande kul, särskilt och se Mike Myers, hur han verkligen "lever" sig in i musiken. Och här fångar man också en stycke rockmusik som faktiskt inte liknar någonting annat. Alla vändningar och spår av klassisk musik (något som hårdrocken faktiskt har mycket gemensamt med). Det blir komiskt, bara det.

Jag borde veta bättre. Jag borde sluta titta på filmen. Trots filmens uppenbara brister och att den knappast överlevt tidens tand, fortsätter jag och se den. Att se om Wayne´s world är ju lite som och besöka en gammal plats, från barndomen. Det hade mest betydelse just då, och har inte så mycket relevans för nuet.

Rob Lowe är rätt bra i rollen som slemmig tv-agent. Denne köper upp rättigheterna till grabbarnas tv-show och försöker göra pengar på den.

Mike Myers (var 30 år då) och Dana Carvey ( var 38 år) känns som rätt gamla för och kunna gestalta tonåringar. Men med tanke på dem stora åldersskillnaderna mellan karaktär och skådespelare , lyckas dem ändå hitta den där osäkerheten, förvirringen och det komiska i att vara just - tonåring. Det är inte helt obegåvat, och det är ju faktiskt filmens behållning.

Det grabbiga känns idag rätt oskyldigt, kanske har jag blivit mer avtrubbad när det kommer till dessa skildringar. Kanske var American Pie-filmerna droppen?

Lara Flynn Boyle (Donna i Twin Peaks) finns även med på ett hörn. Hon spelar Wayne´s påstridiga ex som följer efter honom och försöker vinna honom tillbaka. Boyle är idag tyvärr bortglömd, hon hade verkligen kunna blivit så mycket större än vad som blev hennes lott.

Förbrukad som någons flickvän i en sömnig actionfilm (spelade Charlie Sheens sambo i The Rookie från 1990) eller en oinspirerad biroll i en tröttare ungdomsfilm (Trekant från 1994 med Josh Charles och Stephen Baldwin).

Tanken med Wayne´s world var väl först och främst att frigöra komikerna Carvey och Myers från serien Saturday night live, och ta steget in i filmens värld. En annan var väl att kanske göra en sorts Spinal tap (1984) för 90-talet. Hårdrocken med dess attribut och som musikgenre har alltid och kommer alltid vara tacksam och driva med och skämta kring (Airheads och California man). Det är en del i den musikens natur; Det skämtsamma, det överdrivna och det galna , och på många sätt, det smaklösa....

Samtidigt har Hårdrocken fått en mer upphöjd status och folklig förankring än vad den någonsin har haft , vilket gör Wayne´s world tämligen daterad. Misstänker att en stor del i filmens komiska glans låg i det nördiga och att hårdrocken var udda, och bara till för några få. 1992 kändes hårdrock betydligt mer subkultur än vad den uppfattas som idag. Och idag har det nördiga blivit Svensson-kultur. Frågan är om Spinal tap fortfarande håller? Jag vill ju så gärna hoppas på det....
 TA