Deras kärlek triggar i gång Clarence. Han bestämmer sig för och hämta hennes kläder hos hennes hallick, Drexl (Gary Oldman). Det slutar i en blodig uppgörelse.
I väskan som Clarence får med sig , visar det sig inte finnas något av Alabamas plagg, alls.
Det innehåller istället en hög volym kokain.
Det nygifta paret besöker Clarences pappa (Dennis Hopper).
Fadern har ett förflutet som polis och har fortfarande kvar känningar inom kåren. Han lyckas skrapa ihop uppgifter som intygar att polisen har inga större ledtrådar kring mordet på Drexl. Man befarar att det rör sig om en "knarkaffär"....
Sicilianska maffia typer (Christopher Walken) , och vänner till Drexl är dock det unga paret i bakhasorna.....
Quentin Tarantinos bästa film enligt mig är True Romance (1993) och lite ironiskt nog är det en film han inte regisserade (Tony Scott gjorde det) utan "bara" skrev manus till. Det är en slags Badlands (1972) inspirerad film i både storyn och även i Hans Zimmers hoppfulla musik. Men Tarantino är inte särskilt intresserad av filosofiska frågor som Terrence Malick.
Nej, det slutar hellre i en rad utförliga och rejält brutala våldsamheter. Det som gör True Romance fortfarande mycket sevärd är den framträdande dialogen och framförallt och se stjärnorna samlade , en och en. Det är fortfarande ganska ofattbart hur man lyckades förena så många stora och tunga namn i en "lågbudgetfilm" som den ansågs vara på den tiden.
Christopher Walken är otäck som bara han kan vara i rollen som siciliansk maffia-ledare.....På några minuter i mötet med Dennis Hopper i en slags tortyr/förhörs scen ger han åter prov på varför han kanske en gång i tiden av antagligen Hollywoods främsta manliga aktör. Den där galna blicken som både rymmer värme, ondska, nyfiken och lekfullhet och det där leendet som bara han har. Det finns några av hans kaliber i Hollywood: Robert De Niro och Harvey Keitel. Dennis Hopper gör kanske sin mest sympatiska roll som Clarence far.
I hans trailer finns det bara läsk sedan en tid tillbaka. Alkoholen har satt spår i honom. När Hopper blir förhörd av sicilianska maffian och brutalt misshandlad och i väntan på Slutet ber han om en cigarett. Och han berättar sedan för Walken om hur han fascineras av och läsa historiska böcker. Och han frågar Walken om känner till Siciliens ursprung?
True Romance har börjat åldras lite och börjat blekna i styrka. Det var ju sensation när filmen kom under tidigt 90-tal. Lika relevant för en ambitiös Tarantino var den för regissören Tony Scott (Ridley Scotts bror) för och visa omvärlden att han var mer än bara Top Gun (1986). Och på tal om flygfilmen, så ser vi ju Val Kilmer också i True Romance , i rollen som Elvis, en fantasifigur som dyker upp då och då i Clarence huvud. Han fungerar som någon slags "peppfigur" som ofta säger till honom: "Har alltid gillat dig - kommer alltid och göra det"....
Det är en saga , en våldsam kärlekssaga och där våld tycks segra och rättfärdigas. Det är smått upprörande och faktiskt bevittna hur Alabama kramar om sin älskare när han skjutit sönder hennes tidigare hallick. Och hon tycker det är "romantiskt".
Slutfinalen älskade jag som yngre. Denna utdragna skottduell där fjädrarna flyger med vinden och kulorna viner till stämnings-fullmusik upplever jag nu annorlunda. Det är Tarantinos barnsliga fascination för våld som kommer till tals. En våldsromantik eller våldsestetik som jag har med stigande ålder fått mer och mer problem med, så även här.
Filmen är som mest underhållande fram till och med avsnittet då paret närma sig Hollywood och förbereder sig inför mötet med en känd filmproducent, Donowiz (Saul Rubinek) och hans hantlangare Elliot ( briljant spelad av Bronson Pinchot). Själva snacket mellan Clarence och Donowitz om knarkaffären är kul. Clarence "maskerar" affären i telefon genom och tala om det som om det vore en affärsuppgörelse gällande köp av film. Dr Zjivago, säger jag bara....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar