(K)rock the kasbah

För en tid sedan skrev min kollega Thomas om en lyckad comeback av den gamle mäster-regissören Peter Bogdanovic (She's funny that way) och det är ju kul när gamla hjältar visar att de fortfarande kan.
En annan gammal favorit, Barry Levinson, verkar ha gått vilse ganska rejält eller bara slagit på autopiloten och sen somnat vid ratten.
Av döma av hans senaste alster som The Humbling / The Last Act (2014) med Al Pacino och Greta Gerwig eller sci-fi-skräckisen The Bay (2012) och recensionerna på dessa så verkar han mest ställt skorna bakom kameran och sen gått hem.

Lite tragiskt av en regissör som en gång i tiden gav oss sköna rullar som Fiket (Diner, 1982), Bäddat för trubbel (Tin men) och Good Morning Vietnam, både 1987, Rainman (1988) och den underskattade gangster-rullen Bugsy (1991).
Ok, kanske inga jätte- mästerverk eller banbrytande filmer, men det är ändå mycket bra filmer som klarat tidens tand på ett sätt som många andra från den perioden inte gjort.

Ser en ny film av Levinson, Rock the Kasbah från 2015 mest för att det är Bill Murray i huvudrollen, men den är hemsk. Inte ens Murrays sköna patenterade slöa blick räddar filmen eftersom allt annat runtomkring honom är ännu slöare eller till och med helt dött. Ok. det finns några ljuspunkter i den här komedin som i stor del utspelas i Afghanistan där den otursförföljde musikmanagern (Murray) upptäcker en lokal talang och försöker få henne att ställa upp i landets svar på American Idol.

Men de består av små ögonblick när Murray har några sköna repliker eller bara att se Bruce Willis som någon slags legosoldat eller några scener med några amerikanska vapenhandlare (Danny McBride och Scott Caan) som får mig att tänka på en slags komisk, skruvad version av Apocalypse Now där kriget förvandlats till något helt annat, ett slags kaos där inga regler gäller längre och det bara handlar om att hålla verkligheten på avstånd.
Också en hel del godis för oss musiknördar med en massa referenser hit och dit.

Men i stort är Rock the Kasbah en otroligt märklig film och det bara på ett negativt sätt. Jag tyckte att det var lite kul med den udda storyn och att det handlade om hur en kvinna för första gången fick uppträda i afghansk tv och sjunga, men trots Zooey Deschanel's stirriga, stora ögon och en sexig Kate Hudson som lyxhora så går aldrig pulsen eller intresset upp och det leendet man har i början bara man ser Murray blir mindre och mindre och stelnar till slut och efter en timme vill man egentligen bara att filmen ska ta slut.

Mycket om och kring musik, men till skillnad från The Clash klassiker Rock the Casbah så rockar inte Rock the Kasbah. Alls.

GS.