Whit Stillmans smått underbara film Last days of disco (1998) känns lika angelägen i dag som när den kom för snart 20 år sedan. Det är bara och beklaga att Stillman aldrig repade sig efter den filmen och var inte ens i närheten av "gamla form" när han väl var "tillbaka i spelet igen" (Damsels in distress).

Last days of disco handlar om allt och inget. Dialogen är utomordentlig och skolexempel på hur man bygger en film kring den och hur "prat-filmer" kan vara riktigt underhållande.

Det är tidigt 80-tal och discon är på modet, i filmen följer vi några ungdomar som hänger på en discoklubb , nästan varje kväll. I centrum står två skilda tjej-kompisar (Kate Beckinsale och Cloe Sevigny). Charlotte (Beckinsale) är bakslug,  saknar hjärta och ser mest till sina egna intressen. Hon vill bli omtyckt och gör ingen hemlighet av det. Hennes kamrat Alice (Sevigny) är av helt annat virke. Hon är intelligent och vänlig. Bland färgsprakande discokulor och fjädrar som briserar in i natten dansar dem lätt till Harold Melvin och in kom diverse mer eller mindre karismatiska karaktärer.

Josh, Jimmy och Des

Klubbledaren Des (Chris Eigeman) som dumpar tjejer med förklaringen att han blivit gay. Hans kompis, "yuppien" Jimmy (Mackenzie Astin) som inte är välkommen på klubben och får helst figurera i en kanin-kostym. Hans kollega Tom (Robert Sean Leonard) vars ögon vilar starkt mot Alice.....

Åklagaren Josh (Matt Keeslar) som dyrkar discokulturen och klubben och känner sig för första gången "hemma"... I honom finns tankar att discon kommer aldrig dö. För den får inte dö. Det är hans liv. Hans identitet. I den vilar hans drömmar och omfamning. Discon kan aldrig dö. Vi kan aldrig dö.

Alice och Charlotte jobbar på ett bokförlag och på kontoret har dem en del ordväxlingar med fackombudet Dan (Matt Ross). Dan ratar discon och han kallar dem för "ytliga". Men så ses dem ändå på klubben, det visar sig att han och tjejernas rumskamrat Holly (Tara Subkoff) håller varandras händer....

Det finns inslag av såpopera, så är det onekligen, men det finns en distans och lekfullhet och framförallt är dialogen som sagt - extraordinär... Samtalet om vad egentligen Lady och Lufsen handlar om , förtjänar och utnämnas till en modern klassiker. Se om och njut!

"Film-nestor" Roger Ebert beskriver Last of days allra bäst, han skriver något i stil med: "det var inte discon som de förälskade sig i, det var ungdomen", http://www.rogerebert.com/reviews/the-last-days-of-disco-1998
TA