När filmer skapar nya synonymer

Det händer ständiga förändringar i språket. Man kan fundera långt och länge över vart alla orden kommer ifrån och hur dem uppkommer. Vem fäller "modeorden" för första gången? Vem blir "ordkonstnären"?, vilken vi andra följer och försöker efterapa.
Vem eller vilka styr över språkförändringar och blir språkets innovatörer?
Enkelt svarat så är det ju vi själva.
Men några "nyheter" i språket  får sin näring genom våra kultur och konsumtionsvanor. Hip hopen ("fett", "tjena mannen" osv.) har väl inte varit helt oviktig för det svenska språkets utveckling dem senaste två kanske tre decennierna.

Litteraturen har givetvis haft en avgörande roll. I romanerna har man funnit ord, formuleringar och meningar, uttryck som nått fram till en stor publik.  Hur många har inte sagt "Det är som Moment 22" någon gång? Dem flesta av oss förstår ju vad han eller hon menar med Moment 22. Det blir en synonym som står för sig själv. Det behövs inget mer eller mindre. Moment 22 fångar hur något upplevs eller känns. Det kvittar om jag har läst Joseph Hellers roman (som filmades 1970 i regi av Mike Nichols). Jag vet ändå vad du menar när du beskriver din situation som "Moment 22". 

När det kommer till film finns det även där vissa titlar eller uttryck som lämnar spår i allmogens språkbruk. Härom veckan hör jag en programledare i en av dem större statliga kanalerna fråga sin gäst om det var "Falling down-läge".....

Som filmnörd förstår jag precis vart programledaren vill komma eller vad han menar. Han syftar givetvis på Michael Douglas D-fens i Joel Schumachers smått legendariska film Falling down (1993). Och han syftar givetvis på hur en människa får nog. En dag tar den människan lagen i sina egna händer. Lämnar bilen i motorvägsköerna och ger sig ut på sin egen missnöjesturné.

Nu begriper jag förstås att gästen i radioprogrammet gör inte exakt som Michael Douglas. Han går inte runt med ett basebolls-trä , han  agerar inte rasistiskt , han angriper inte McDonalds-personal för att dem vägrar serverar hamburgare under frukosttid osv.
Jag misstänker att befinna sig i "Falling down-läge" kan handla om att man får nog , helt enkelt. Säger ifrån. Exploderar, tappar greppet. Får raseriutbrott. Och jag tror att det kan bli som med Moment 22. Vi får en generation som uttalar sig om "Falling down-läge", ger den en plats i sitt eget språkbruk, men nödvändigtvis inte har sett själva filmen. Det kvittar, dem vet ändå vad formuleringen betyder och i vilket sammanhang den skall nyttjas.

Nu är jag inte helt säker att uttrycket "Psycho" per automatik bör sammankopplas med Hitchcocks filmklassiker från 1960. Filmen är ju lite för gammal i relation till uttryckets födelseår eller startnyttjande (kanske 2000?).

I sådant fall om vi nu måste leta referenser kan det mycket väl bottna i Brett Easton Ellis bok som sedan fick filmiskt liv, American Psycho (2000) med Christian Bale i huvudrollen.

Du säger att du mött "ett "psycho  på parkeringen utanför ICA Maxi idag. Jag förstår att du, behöver självfallet inte träffat någon som ens i närheten liknar Patrick Bateman (en psykopat till börsmäklare som styck-mördar prostituerade).
Ditt möte handlar ändå om någon slags galning. Tveklöst är det så.

Hör en bekant för länge sedan berätta om sin vecka. Han säger bara:  "Det var som Måndag hela veckan, för mig". Jag har verkligen inga problem och relatera till hans vecka. Jag ser Harald Ramis  film Måndag hela veckan (1993) framför mig. Upprepning, svårt och skilja dagarna ifrån varandra och samma saker poppar upp igen och igen och igen. Samma människor stöter du på vid samma gata vid samma klockslag, varje dag.... Här finns ingen variation. Det liknar en sorts tragedikomik.
Deppig livssituation.
Men det behöver ju inte bli som för tyvärr Bill Murray, dvs., han sitter i badkaret med brödrosten, för och få stopp på eländet. Ditt liv kan ju dock sluta som för honom i filmen. Med ett lyckligt slut, får vi hoppas. Hur lyckades han kom ur Livets enformighet? Det får vi ta någon annan gång.
TA