Costner förändrade synen på Indianer

Löjtnant John Dunbar (Kevin Costner) blir stationerad till ett ödsligt fort vid gränslandet. Här är det nära till indianernas trakter. Han för dagbok och rensar upp omkring fortet  Hans enda sällskap är hästen Cisco och vargen som han kallar för "Två sockor" (Two socks). Han spänner sig inför mötet med indianer. Han kan inte riktigt slå sig till ro och sover sällan utan laddat vapen.

En dag möter han "fienderna", sioux-indianer. Mötet blir fredligt och är början på en lång och fördjupad vänskap parterna emellan. Han får god kontakt med en tystlåten och stillsam indian i Sparkande fågeln (Graham Greene)....

Dunbar förändras. Han blir "en i familjen" och successivt blir han en aktad man bland indianerna i stammen. Hans namn blir "Dansar med Vargar". Hans nyfikenhet, öppna sinne uppskattas.

Han har äntligen hittat hem. I ett helt liv har han sökt efter identitet, och försökt hitta vem han är. Nu börjar känna sig själv.

 Stå upp med knuten näve (Mary McDonnell) blir såväl hans tolk som kärlek.

Hoten vilar dock över lägret. Pawnee indianer å ena sidan och å andra sidan vita soldater/jägare. När kommer det upp för dem var fienderna håller hus? Och vad händer när dem finner "förrädaren" Dunbar?

Kevin Costner regisserade framgångsrikt Dansar med vargar (1990). Filmen kammade hem flera tunga kategorier under Oscarsgalan 1991, bland annat för Bästa film. Det är fortfarande en ypperlig film , ståtlig, mustig och grandios, hisnande vacker, varm, otäck och tänkvärd.

Den förändrade också synen på indianen för alltid och gjorde likt vad Clint Eastwood senare gjorde med western-genren (De skoningslösa från 1992). Man gjorde - en gång för alla - upp med tidiga myter. Om Eastwood ifrågasatte revolver-mannens status och western hjälteglorifiering så nyanserade Costner, onekligen Bilden av Den Vilde Indianen.

Filmens huvudkaraktär Dunbar sammanfattar väl det bäst i sina dagboksanteckningar:

"Det jag hört om indianer är fel. De är inga tiggare, tjuvar och odjur. De är hövliga och har en lättsam humor.... 
.....Inga jag mött var så hängivna och trogna mot familjen och varandra. Det enda ord man kom att tänka på var harmoni"

I filmen talar indianer sitt språk och vi får ta del av deras upplevelser och tankar. Detta är vi inte bortskämda med i filmhistorien sedan tidigare (Little big man och Horse, möjligen)

Dunbars möte med sioxuerna illustrerar också det sagolika med kulturmöten och vad som uppstår med nyfikenhet, vilja till och närma sig och begripa och bekanta sig med det okända - integration.

Filmen bygger på Michael Blakes roman (som även har skrivit filmens manus) och rymmer intressanta teman. John Dunbar är till exempel en sökare, och en ganska olycklig figur till en början. Han försöker ju döda sig själv i filmens början. Och som han själv beskriver det : "Livet är märkligt: jag ville dö - och upphöjdes till levande hjälte". Scenen är dock tämligen drömsk men en smula orealistisk när han rider mellan nord och sydstatare och undkommer all skottsalva , ridande på häst med armarna utslagna i luften. Hur kan samtliga soldater missa honom?

Filmkompositören John Barry (som kanske är mest känd för musiken till dem tidiga James Bond-filmerna. Han belönades med en Oscar för bästa musik för Dansar med vargar) står för en majestätisk ljudkuliss och förtydligar och definierar Dansar med vargar som storslaget äventyr med undersköna bilder av solnedgång i prärien.

Det är 26 år sedan filmen gjordes och äntrade världens biografer. Flera blev då häpna av Kevin Costners förmåga, både som regissör, producent och skådespelare. Detta vittnar väl också om hans "storhetstid", då allt verkade möjligt för amerikanen.  Kärlekshistorien mellan honom och Mary McDonnell är finstämd och fortfarande mycket rörande.
Och till sist, rockmusikern Neil Young lånade generöst ut sina bisonoxar till filminspelningen. Bara en sådan sak.
TA