En tysk Lost in Translation

MIN PAPPA, TONI ERDMANN
tysk film i regi av Maren Ade
Medverkande: Peter Simonischek, Sandra Hüller, Michael Winterborn,
Thomas Loibl, Trystan Pütter, Hadewych Minis m  fl.
Speltid: 2 h 42 min
Betyg: AT AT AT AT

Få filmer har väl hyllats och omtalats under året som Min pappa, Toni Erdmann av Maren Ade. Det är hennes tredje långfilm och det var så när att filmen skulle vinna Guldpalmen i våras i Cannes.

Filmen handlar om Winfried (Simoischek) , han jobbar lite som pianolärare och har väldigt lätt för och spexa till det och skoja. Han lever med sin hund Willi. Han är skild.
När han hälsar på sitt ex, möter han deras gemensamma vuxna dotter. Ingen har sagt till honom att hon är på besök hemma i Tyskland. Ines (Hüller) bor till vardags i Bukarest. Hon gör ingen större notis av faderns närvaro. Hon väljer och tala i telefonen och ger honom knappt en blick....
Han skojar sedan om ett besök till Rumänien för och hälsa på henne....

Och några dagar senare, dyker han upp i Bukarest. Han möter sin vuxne dotter, karriärs-kvinnan och vigt hela sitt liv för jobbet.  Fadern försöker få kontakt med henne. Men det vill sig inte....

Efter det misslyckade besöket, dyker han upp igen i Rumänien, bland Ines affärsmiljöer - i rollen som Toni Ermann.....

Det är en film som innehåller flera lager och dimensioner. Det är till och börja med en lååång film, och regissören Maren Ade viker sig inte en tum. Det här är kompromisslöst , långsamt och prövar åskådaren - ordentligt. Det är ingenting för den lättroade eller den som vill ha det bekvämt.

Det här är realistiskt och stundtals ganska jobbigt och ta del av. Det skadar nog inte och låta den här filmen sjunka in och man behöver nog distans. Det är bara för nära intill en och det finns så mycket som både irriterar , och mullrar. Och det är heller inte särskilt lättsmält.....den karga realismen hindrar också delar av historien att köra in direkt i hjärtat på dig....

Det är ett drama om förlorad kontakt, om en dysfunktionell familj och det svider lite i både sinne och själ. Maren Ade har också vänt på svart och vitt perspektiven och "ond och god", det visar sig att man stör sig ganska länge och mycket på Winfried, men någonstans lyssnar man ändå, på hans slutgiltiga budskap...("Life is what happens, while we making plans" för och citerar John Lennon) Och det visar sig ju att dottern Ines bär också på mörker och rollen hon spelar...

Skådespeleriet upphör här, och i Maren Ades film känns allt på riktigt, ja, det är nästan dokumentärt. Och det är bara jubla över skådespelarnas insatser. Enorma prestationer.

I flera scener är jag fascinerad och nyfiken på karaktärerna och händelseutvecklingen. I vissa scener smälter jag, och frågan är om vi kommer se och höra ett vackrare sångnummer (The greatest love of all) på film i år?

Det råder onekligen en psykologisk känslighet och genialitet  kring intrigen och hur fadern och dottern har upphört att fungera och hur de har "förlorat varandra". Det är smärtsamt, det är sorgligt och vi ser hur fadern försöker skämta och genom humorn hitta "tillbaka" till dottern. Fadern är hela tiden på gränsen och med sin persona Toni Erdmann med hopplös peruk och löständer. Men hans dotter är en seriös yrkeskvinna som är strebern i ett större globalt företag och hon är iskall....
De kommunicerar genom att inte kommunicera.
Och vad händer då dottern förändras och släpper ner garden? Fadern upphör då och existera. Han har gått helt in i sin persona, Toni Erdmann. Och Erdmann ber henne ringa en av hans agenter om hon vill ha djupare kontakt....

Varför blev Ines den hårda affärskvinna? Och vad hände mellan henne och fadern och modern? Vem är Winfried egentligen? Och vad vill han? När "förlorar" en förälder sina barn? Frågorna som den här filmen belyser är minst sagt värdefulla , och här ges inga precisa svar.
Det blir spännande och se vad Maren Ade gör härnäst.... TA