ALL WE HAD amerikansk film i regi av Katie Holmes
Medverkande: Katie Holmes , Stephania Owen, Luke Wilson m fl.
Speltid: 105 min
Sektion: American Independent
Betyg: AT AT AT AT
Den ensamstående modern Rita (Holmes) kämpar med sin tonårsdotter för och överleva tillvaron i sköljvattnet av finanskrisen. Hemlösa och ständigt hungriga, åker de runt i en risig bil. Ibland snattar dem till sig godis, pengar och en och annan energidryck.
Rita dricker för mycket. Hon har ont i tänderna. Har inte haft råd för tandvård under hela sitt vuxna liv. När hon och dottern stannar vid ett kafé möts de av en varm personal som de tänker utnyttja. Men bilen kollapsar....
Efter ett sammanbrott, tar Rita sig samman och återvänder in till fiket och försöker be om ursäkt....
Kaféägaren visar sig vara en snäll äldre man. Han säger mest : "bara de mest desperata visar sina sämsta sidor". Han ger dem ett "hem" och Rita får en provanställning som servitris....
Ett nytt liv skymtar bakom hörnet. Men hur redo är Rita och hennes dotter för detta nya liv? Och kan hon lämna sitt gamla missbrukare jag?
Det här kan vara höstens/vinterns stora sensation. Katie Holmes har gjort en alldeles bedårande och själfullt drama som ligger mycket väl i tiden, när vi talar om USA. Det är underklassens USA, de bortglömda , de hungriga och de desperata. De som talar om den Amerikansk drömmen men har själva fallit som glas. I sina spillror tar de sig upp och kravlar sig fram och gång på gång är de dags igen. Dags för och falla ner och för varje gång blir det bara djupare och djupare. Det är ett gudsförgätet land.
Vad driver dem och inte ge upp?
När jag ser All we had, tänker jag på klyftorna i USA. Det är ju bisarrt. Kan inte sluta tänka på Obama care, och vad som nu händer med en ny regim. USA behöver Obama care. USA behöver mindre klyftor, en välfärdsmodell , annan än den pengardrivna. USA behöver mindre klyftor, inte större. Klyftorna är monumentalt stora och det blir absurt och se en mäklare i filmen leva glassigt liv och medan hans "flirt", har knappt mat i kylen.
All we had balanserar fint runt dramats klichéer och det blir aldrig för sentimentalt eller för smetigt. Det känns istället poetiskt, hårt och ruffigt och osminkat. Det är en ärlig film, med fantastiskt mycket hjärta och svärta. Katie Holmes har i egen regi, aldrig varit bättre än så här. Hon är fullständigt förträfflig , inget överspel , bara väldigt rätt tajmad och med små gester lyser hon med sitt skådespeleri. Hon ger ett komplext och smått oförglömligt porträtt av en trasig själ som gått på nit så många gånger, så hon själv tappat bort räkningen. Det gör vi i publiken med. Hon har faktiskt likheter med Maggie Gyllenhaals roll i Sherrybaby (2006).
Det gör lite ont och se Ritas kamp, det känns ju faktiskt stundtals alldeles för svårt och faktiskt uppgivet. Männen är skit och taskiga. Och hennes världssyn förstörs bit för bit. Hoppet håller på och glider henne ur händerna. När hon väl får jobbet och chansen, så kommer tröttheten. Hur orkar man med det frekventa slitet? Men en sådan som Rita har inte tid och beklaga sig. Hon kämpar , tänker inte vika sig en tum. Hon ser inte livets meningslöshet i sitt ekorrhjul snurra (äta , sova och dö). Hon har fullt upp och försöka ge sin egen dotter - ett bättre liv. Efter jobbet sover hon, eller umgås med dottern framför TV:n med chips. Kvällens middag är fixad.
Birollskaraktären Pam (Eve Lindley) i filmen är transgender och med hen finner Rita och hennes dotter Ruthie stöd och förståelse. Här vilar friden och tryggheten. Hen är lika utstött och utanför som Rita alltid varit. Ständigt förolämpad och någon man trampar på. Men hen skyddar andra , då andra kanske hade tänkt på sig själv eller vandrat iväg. Det finns mycket Springsteen i en film som All we had. Tänker på hans ballader på 70-talet, om drömmarna att fly iväg och finna ett bättre liv, en frihet. En värdighet. Tänk er Stolen car, till exempel.
Tänker även på filmen Easy rider (1969), faktiskt. I den filmen trakasserades hippies av stockkonservativa lantisar och poliser som såg ut som Yul Brunner. Här är det transsexuella som hamnar i liknande häxjakt , och även Rita och Ruthie , som lätt skulle uppfattas som White trash.
Har du någonsin förstått hur det och inte ha någonting? säger Rita till kaféföreståndaren. Och han blir stum. Samtidigt som det doftar en slags New Hollywood (Alice doesn´t live here anymore) här och dess samhällskritik så finner jag en solidaritet/medmänsklighet, som inte sviktar. Och jag tänker faktiskt på Livet är underbart (1946). I den fanns det en familj som brydde sig och ett lokalt samhälle som faktiskt står upp och öppnar den stora breda famnen. Här är Kärnfamiljen utbytt till kaféägaren och hans transsexuella släktning. Vi ser alltså en modern och regnbågen färgad familj. Familjen må vara utbytt till en ny slags form, men som grund, som trygghet, består den och tar hand om oss.
Och slutligen, Stefania Owen är mycket övertygande som dottern Ruthie. Hon är ett framtidsnamn, helt klart. Det är också väldigt kul och se favoriten Luke Wilson i en liten avgörande biroll som nykter alkoholist. Han pratar lite som - faktiskt - Springsteen kan göra ibland. Och man vill tro att det är The Boss alter ego som faktiskt Rita, möter där på fiket....
Applåder och blommor till Katie Holmes! Oscarsjuryn, hör ni mig?
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar