FYREN MELLAN HAVEN amerikansk film i regi av Derek Cianfrance
Medverkande: Michael Fassbender, Alicia Vikander, Rachel Weisz,
Bryan Brown, Jack Thompson m fl.
Speltid: 2 tim 12 min
Sektion: Icons
Betyg: AT AT AT AT AT
Svensk biopremiär 2/12
Derek Cianfrance är en av vår tids mest spännande filmskapare efter storverken The places beyond pines (2012) och Blue valentine (2010). Han gör melodramer som ingen annan gör. Det har blivit kanske hans främsta adelsmärke. Det är filmer som knäcker tittaren. Och vars intriger, som du bär med dig hela livet. Det är fullständiga totalupplevelser, där film blir större än allting annat.
Han ger oss storslagna historier om familjer, om relationer och om moral, plikt, arv och val. Steven Spielberg älskade Blue Valentine och utsåg den till sin favoritfilm från 2010. Och Cianfrance kontaktades av legenden och hamnade på så sätt på hans filmbolag , Dreamworks.
Efter "Pines"-inspelningen var Cianfrance trött på sig själv och hade slut på idéer. Han ville istället iscensätta och göra en filmatisering av en roman som intresserad honom. Och det var på Dreamworks som han fick ett exemplar av M.L Stedmans bok Light between oceans. Det var inte bara bokens titel som attraherade regissören. Det var karaktärerna, historiens frågor om hemligheter, sanning, skuld, kärlek, passion och en strid mellan intelligens och hjärta. Och här fanns även en fråga som är närvarande i regissörens egna liv: Hur överlever Kärleken i ett parförhållande med barn?https://www.youtube.com/watch?v=vhTRYzUQYCM
https://www.youtube.com/watch?v=ZzGmBgYTPbw&spfreload=5
http://www.indiewire.com/2016/08/derek-cianfrance-interview-the-light-between-oceans-michael-fassbender-alicia-vikander-1201721263/
När filmen börjar är årtalet, 1918, och krigsveteranen Tom (Fassbender) söker sig till ett jobb som fyrvakt. Han är helt isolerad på den öde ön , Janus, beläget på de australiensiska västkusten.
Han för loggbok och rapporterar om något oväntat händer.
Hans arbete passar honom. Sluten och isolerad miljö med konkreta regler. På fastlandet möter han Isabel (Vikander) som är hans diametrala motsats. Nyfiken, impulsiv, Levande, varm, glad, energisk och utåtriktad. De blir förälskade. Och Isabel får Tom tillbaka till Livet igen. Han börjar känna känslor och röra på munnen igen. Krigstraumat känns inte lika påtagligt längre. Och som han säger: "Ibland måste man lämna sitt förflutna. Det är det enda man kan göra".
Men Tom och Isabels lycka bli dock kortvarig. Isabel får flera missfall och de blir utan barn. Men så en dag , ser de en båt ute på haven. I båten finner de en död man och en levande bebis.
Isabel ser detta som en "Guds gåva". Paret bestämmer sig för och behålla barnet som sin egen. Hon får namnet Lucy.
Efter 4 år upptäcker främst Tom att Lucys biologiska mamma är i livet och bor på fastlandet. Hon heter Hanna Roennfeldt (Weisz) och besöker dagligen kyrkogården....Nu börjar en moralisk kamp inom Tom , vad är det rätta och göra? Behålla barnet eller ge henne tillbaka till sin ursprungsmoder Hanna Roenfeldt?
Det här känns i hela kroppen. Har svårt och andas.
Helt förlorad i denna tragiska story och det känns som jag vandrar längs med fyren på Janus.
Det är omskakande och kolossalt berörande. Det är en djupt smärtsam, romantisk, överdådig, sorglig film. En snyftare, men samtidigt en intellektuell sådan. HUR SKA DET HÄR GÅ? tänker du säkert en eller två gånger under filmen. Cianfrance är skicklig och ger dig inte svaren - förrän vid nästan de allra sista scenerna.
I en intervju säger han att ville göra en "John Cassavetes film i en David Lean miljö", och det är väl en ganska talande beskrivning. Det är en storfilm å ena sidan av klassiska mått , miljöerna är fantastiska (inspelad på Nya Zeeland), både skrämmande och spännande på något sätt. Å andra sidan finns det där småskaliga, dokumentära, intima och personliga stilen bitvis här också, stilen som präglade Blue valentine, till exempel.
Historien vävs i hop likt Places beyond the pines. Vi får fragmentariska tillbakablicka över Hanna Roennfeldts öde. Och som regissören säger, "alla i filmen är goda människor, men några av dem göra mindre goda beslut". https://www.youtube.com/watch?v=vhTRYzUQYCM
https://www.youtube.com/watch?v=ZzGmBgYTPbw&spfreload=5
Det sägs att Derek Cianfrance gör filmer som man inte längre gör i Hollywood. Det tog honom t ex 12 år och göra klart Blue Valentine (2010). Men det är just detta som jag gillar. Hans filmer är så noggrant genomarbetade. De blir som gigantiska broar som är gjutna längs marken. De sitter kvar i dig - oavsett vad som händer. Orubbliga.
Han säger sig vilja göra filmer om dysfunktionella familjer. Efter Pines-filmen blev han kritiserad för och göra "manliga filmer", så därför gjorde han nu en film om Mor och dotter-tema. Han hoppas att publiken ska diskutera lite efter filmen om De gjorde rätt. Och det kan jag säga, det kommer du med all säkerhet och göra. Det här är mästerligt. Årets bästa amerikanska film är snart här! Se den!
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar