Sorgbearbetning i New England

Ben Affleck vet väl de flesta vem det är, men hans yngre brorsa Casey är nog mindre känd trots att han både spelat i många filmer och även regisserat. Bröderna Affleck är synonymt med Boston där de vuxit upp och verkat och spelat in många av sina filmer. Dennis Lehane-deckaren Gone baby gone (2007) och The Town (2010) är exempel på filmer som både varit inblandade i, antingen som skådisar eller regissörer, inspelade i Boston, vid USA:s östkust.

En av Caseys bästa roller, i mitt tycke, är Robert Ford, som mannen som dödade Jesse James i filmen Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (2007) där han spelade mot Brad Pitt (Jesse James) i en oerhört läcker och bra western i regi av Andrew Dominik.
Han lever i skymundan av sin äldre bror och det är lite synd för han är en fantastisk skådis vilket han inte minst visar i kommande sorgedramat Manchester by the sea som premiärvisades för svensk publik under de sista dagarna på Stockholms filmfestival.

Filmen, regisserad av Kenneth Lonergan som tidigare gjort You can count on me (2000) och Margaret (2011), kommer troligtvis bli en Oscars-kandidat pga Afflecks huvudroll som den återvändande sonen till Manchester, några mil utanför Boston, där hans brorson plötsligt blir faderslös och han måste ta hand om brorsonen. Ett scenario som passar honom väldigt illa då vi efter ett tag förstår att något hemskt hände honom där och som han flydde för att försöka glömma.
Allt rivs upp igen då han åter träffar sina bröder och inte minst sin ex-flickvän, men uppdraget av sin avlidne bror att ta hand om brorsonen tar han på allvar och försöker göra det bästa av det. Vilket inte blir så lätt...

Manchester by the sea är ett tungt drama som aldrig lättar upp, det är lika bistert och kargt som invånarna och klimatet i denna östkust-stad där fisket är en central försörjare, men precis som det under ytan hos befolkningen finns en värme och ödmjukhet så bubblar även dessa drag genom hela filmen och även om Afflecks hantverkare bär sorgen som ett tungt kors över axlarna så drabbar filmen hårt och genuint genom Lanergans vägran att göra saker och ting lätta. Som sagt, det är en sorglig film men det finns ett par dråpliga scener som gör att man faktiskt fnissar och till och med skrattar ibland. Balansen är hårfin mellan dessa ytterligheter men Lanergan håller tungan rätt i mun och balanserar det mörka och det ljusa på rätt sätt så man sugs in och engageras ordentligt.

Visst blir det nästan för mycket moll i historien, men verkligheten kan ju vara så oförsonlig och hård och inga lösningar eller svar är givna eller lätta.
Michelle Williams är alltid sevärd men det är Affleck som bär den här filmen och borde ligga mycket bra till för en Oscars-nominering. Till att börja med...

Förutom själva kärnan, förhållandet mellan Affeck och brorsonen, som känns genuint och fint, så gillade jag verkligen förhållandet mellan Affleck och hans flickvän (Williams) och hur det skildrades och även om Afflecks hantverkare är en typ ganska fjärran från mig själv så känner man verkligen med honom och lider med honom och miljöerna och de övriga karaktärerna känns genuina och fler-dimensionella vilket inte alltid är en självklarhet i amerikansk film... så betyget blir ett mycket högt sådant för ett amerikanskt drama som verkligen har ambitionen att vara på riktigt och försöka skaka fram känslor och tankar kring sorg, förlust och att komma vidare i livet.

Manchester by the sea har svensk biopremiär 25 december.

GS.