Två dagar med Coppola

foto: Göran Skoglund

Sedan länge har det varit klart att Francis Ford Coppola gästar årets Stockholm filmfestival.
Det är andra dagen av filmfesten (10/11) och utanför Skandia biografen , i den tidiga vinterkylan formas köerna. Gudfadern-regissören är här för och belönas med Life achievement Award.
Det känns i luften, att något stort är på gång.

Och så öppnas dörrarna, och efter lite mingel träder Han fram på en scen tillsammans med festivalgeneralen Git Scheynius och moderator Jon Asp.

Samtalet mellan Asp och legendaren blir ytterst intressant och en smula oväntat. Coppola återkommer ofta till Strindberg. Han säger att han kunde relatera till den svenska författarens liv på flera plan. Dels den olyckliga uppväxten. De båda kändes sig oälskade och var inte sina fäders favorit son. Francis jämförde sig med sin äldre , mer begåvade bröder som skulle bli läkare och författare. Inga vänner hade han heller.

I hans hem var det klassisk musik, teater och opera. Fadern var klassisk skolad musiker, och Francis farbror levde ett helt liv på teatern. Broadway.

Francis ville bli pjäsförfattare. Han gick i teaterskola och han blev alltmer förhäxad av teaterscenen. Han blev förälskad i det visuella, i hur man kunde leka med ljussättningen och elektricitet. I dessa kretsar rörde sig massor av flickor. Pojken Francis var väldigt fascinerad:

- Flickor var som ett mysterium för mig, de var Snövit eller Askungen i min värld, berättar han för moderator Asp och inför storpublik i biografsalongen....

Sergei Eisenstein fick honom och välja filmbanan istället för teatern, och så småningom kom han in på filmskolan UCL.

På college, på UCLA filmschool http://www.tft.ucla.edu/ vänder det för honom. Han träffar likasinnade och får vänner. Hans teaterbakgrund gynnar honom. Han influeras av franska nya vågen, italienska filmare (Rossellini, Visconti, Fellini), Akira Kurosawa (enligt Francis "har japanen gjort 9 mästerverk, vilket är unikt") och landsmän som John Ford, Billy Wilder och Orson Welles. Men även experimentell film som kommer från San Fransisco, har betydelse.

- Jag ville göra personliga, auteur filmer, gärna med liten budget. Det var en förvirrad men spännande tid och leva i, du visste aldrig hur något skulle bli... säger han och blickar ut mot publikhavet och fäster sedan blicken mot intervjuaren Asp.

- Livet som filmstudent var fattigt , fortsätter han. Läraren hette Dorothy Arzner , och hon var varse om det. Hon brukade ha med sig kakor till oss, minns Francis.

Han jämför sig med Steven Soderbergh. Båda filmmakarna pendlar mellan storfilmer och smalare projekt. Först ville inte Francis göra Gudfadern (1972), men det var fattiga tider och hans kompis George Lucas lyckades till slut , övertala honom.

Jon Asp frågar: So was it a happy combination of commerical Movies and smaller films?

Francis svarar: - "Never happy (publiken skrattar), lucky", säger han.

Avlyssningen eller The Conversation (1974), om man så vill, var en teaterpjäs från början, som han skrivit själv. Han ville filma pjäsen , men kunde inte finna någon som vill finansiera projektet. Men till slut, lossnade det och han kunde göra filmen, före han gjorde Gudfadern II (1974).

 Flera åskådare i publiken vill höra anekdoter från inspelningen av Gudfadern-sagan, men regissören själv säger att det var "väldigt länge sedan", till en början. Men efter ett litet tag, berättar han att han var ytterst olycklig under produktionen. Han var ständigt orolig. Rädd för och få sparken, eftersom han hade inte filmbolagen bakom sig,och han hade en familj och försörja, och så vidare.

Han hade dock, som han sa, Tur. Hans skådespelare i filmen (med undantag för Brando) var på den tiden relativt okända och ganska unga, men presterade maximalt, och när filmerna kom, var publiken och tiden mogen för dessa historier.

Jon Asp frågar honom om råd eller tips till unga filmmakare idag.
Francis: - Gift dig! (stort publikskratt)

Han förklarar att han gifte sig vid 22 årsålder och de fick snabbt barn. Han tvingades jobba hårt för och försörja familjen. Om han inte hade varit gift, vet han inte hur hans liv hade blivit. Kanske hade han bara ramlat runt nattklubbar , natt efter natt. 

- Om du är kvinna, gift dig inte! , fortsätter han, och ännu mer skratt från publiken följer....

Liksom hans generation och den yngre verkar det kreativa och det konstnärliga gå i arv i släkten. Hans barn jobbar alla inom något liknande och kan kallas kreativa själar.

Asp frågar om dottern Sofia, när utvecklade hon sig till och bli filmregissör?
Och Francis berättar hur hans lilla dotter brukade arrangera egna teaterföreställningar i hemmet, i Napa Valley och bjuda in grannarna.
- Det var där, hon lärde sig och bli filmregissör, säger han stolt. Annars är det sparsamt om just den framgångsrika dottern.

En åskådare från publiken frågar regissören om hans favoritfilm från sin egen produktion. Och Francis jämför sina filmer med sina barn.
- Jag älskar dem allihopa. Jag kan inte bara välja en och favorisera en. De är alla lika viktiga.

Men en film, nämner , han faktiskt.
- Rumble fish (1983) , gillar jag verkligen och är stolt över, den blev som jag hoppades på att den skulle bli, säger han, eftertänksamt.

Andra kvällen med filmgiganten sker på biografen Park. Det är en lugnare stämning och det är mindre folk på plats. Kanske säger det något om vilken film som lockar mest folk - fortfarande - Gudfadern (1972) eller Apocalypse now (1979)?

Nja, det hela handlar väl om att biografen Park är mindre i sin storlek än vad Skandia är. Och det är utsålt även på Park, för kvällen.

Francis Ford Coppola kommer gåendes mot scenen. Och det till ljudet av jubel och stående ovationer. Festivalens programchef George Ivanov tar hand om honom på scenen. Han frågar honom om den mytomspunna inspelningen av krigsfilmen Apocalypse now. Francis säger att han brukar alltid ha med sin familj under produktioner. Det var tänkt att de skulle filma i tre veckor i Filippinerna , men de blev nästan tre år!

Dottern Sofia gick gå i filippinsk skola och lärde sig språket litegrann. Och regissören själv är ytterst tacksam för det generösa och varma bemötandet han fick av lokalbefolkningen. "Wonderful people" , säger han.
En åskådare i publiken ber honom om hans autograf. Och regissören sätts på prov inför storpublik. Han säger att det vore oförskämt och respektlöst mot alla andra som också trånar efter hans underskrift.

Francis Ford Coppola imponerar på alla plan, han ger ett varmt, ödmjukt och gott intryck. En trygg familjefader som inte på något sätt visar några divalater eller storhetssinne. Å andra sidan det är en gammal man, och så här vid andra dagen, ger han också ett lite tröttare intryck. Och det har varit hektiska dygn i Stockholm. Hans första besök i Sverige och i Stockholm - någonsin.

Och i denna för tidiga vintern har han inte bara tagit emot Bronshästen , han har även besökt filmstudenter och deltagit i något slags seminarium.

Jag vill så gärna fråga honom om så mycket. Skulle så gärna ville höra honom tala om de lite mer mindre uppmärksammade filmerna som The Outsiders (1983) och Dracula (1992). Tänker även så här vid skrivande stund, hur svårt det måste ha varit för honom och förhålla sig till den elaka kritiken som föll över hans dotter i filmen Gudfadern III (1990).  Å andra sidan verkar han aldrig ha brytt sig särskilt mycket om vad andra skriver eller säger om honom.

Men det är inte riktigt sant. Han berättar för oss i publiken och George Ivanvov om en artikel han läst nyligen om inspelningen av Apocalypse. Och artikelförfattarens historia stämmer inte riktigt med vad som skedde i verkligheten. Och därför är Francis angelägen att i kväll, här i Stockholm , ta tillfället i akt och nyansera bilden. Artikelförfattaren (vars namn eller källa aldrig fick något namn) sägs ha skrivit att i inspelningen av Apocalypse dödade Francis djur för filmens skull.

Men så var inte fallet, enligt regissören själv.

Han betonar att de fick besöka en stambefolkning , och av ren slump, fick filmteamet bevittna , stammens ritualer och högtidsfirande. I riterna offrade de djur och Francis och hans besättning hade tur och filmade de som skedde framför ögonen på dem.

Så djurscenen var aldrig arrangerad.
Den hände i verkligheten av delar från en stambefolkning, som regissören, tursamt lyckades fånga med kameran....

Och han säger, att det skrivs mycket om han filmer och hans inspelningar, som inte alls är sant. Och man undrar, hur förhåller man sig till detta? Myterna är större än honom själv, och det hela tiden skrivs omkring hans filmkonst?  Och det tål väl funderas över.

En åskådare i publiken frågar om Marlon Brando. Och regissören berättar om hur ikonen kom sent till inspelningen, fet, och dåligt förberedd. Han hade inte läst boken, Mörkrets hjärta. Och Brando skämdes för sin rejäla kroppshydda och ville helst inte visa sig. Francis försökte få honom och raka av sig håret. Det ville han inte först. Han sa att det var omöjligt.

Några dagar senare visade han sig - utan hår. Francis säger att Brando hade svårt och prata och därför lät han som han gjorde och härmar honom på pricken. Publiken verkar stortrivas.
Det är mest lovord han har och säga om ikonen. Han berättar hur snabbt Brando tänkte och kunde ta till sig regi. Brando frågade inte. Det blev till sist , en självgående aktör som kommunicerade med händerna. Han höjde handen mot ansiktet eller under magen. Det betydde att han frågade om hur tagningen skulle plågas. Ansiktsbild eller kropp.

- He was a wondeful man, a genius,  he loved children, animals and - people , säger han.
TA